Än nu då?

Jo. Jag har ju tänkt på det här med att skriva här. Det var länge sedan sist och du, Presens konjunktiv, frågade ju till råga på allt. Och kanske borde jag formulera i skrift något av alla dessa tankar kring att vara ett äpple eller ett päron osv som alltjämt dundrar i kroppen. Så har jag kommit fram till att det är inte längre känns lika nödvändigt som förut, eftersom det här med muntlig kommunikation visat sig vara en kalasbra uppfinning. Min fru och jag går i familjerådgivning sedan början av januari och HÄPP efter bara en första träff blev allt så mycket bättre. För ser ni, julen var direkt helvetisk. Jag vet inte om jag ens vill beröra den här. Det har gått en och en halv månad – det känns som att julen 2014 ligger ljusår bortanför vårt nu.

Men nog vore det fint att skriva lite ändå – om inte annat, så för det egna minnespalatsets skull: DET KAN BLI BÄTTRE.

Låt oss därför uppehålla oss vid nuet – inskolningen på den lilla förskolan som ligger tre löjliga promenadminuter från vårt hus gick finfint. Det hela följde den föräldraaktiva varianten: under den första veckan var jag med vårt barn på förskolan mellan 9 och 15, måndag till onsdag. På torsdagen lämnade jag hen under förtvivlade omständigheter, bara för att fem minuter senare få telefonsamtal från en av pedagogerna som deklarerade att allt var i sin ordning, att barnet satt och åt gröt och ägg (!!!! Detta har aldrig hänt hemma …)  tillsammans med sina nya kamrater. Vilan gick inte helt smärtfritt, men barnet somnade till sist och sov runt en timme! Jag hämtade vid 14 och var beredd på att mötas av vrede, likgiltighet eller en kram – det blev ingetdera. Först var hen blyg (lilla lilla hjärtat) och sen tog hen mig i handen och visade vad hen lekt med under dagen. Åh.

Nu har det gått dryga två veckor sedan detta och det som skulle ha blivit barnets andra förskolevecka dränktes i spyor och diarréer. Vi föräldrar drabbade genast samman i en konflikt om vem som skulle vabba när (jag jobbar för närvarande inte heltid, utan lär upp mig inför en ny tjänst). Tack vare familjerådgivningen gick det förvånansvärt bra.

Jag har saknat att skriva här, jag kanske återkommer. Men är så vanvettigt trött just nu.

Long time no see

Ja, det här var ju extremt länge sedan. Ovant att skriva. Varför skriva? För vem, om vad? Nog ligger det ett litet litet sug här ändå och gror.

Tankar på liv och död, ja, det är snart ett år sedan ett självmord slog ner i nejden och tre veckor sedan min vän förlorade sin pappa. Ingen går fri, så är det ju, men det känns som att livet blivit om möjligt ännu skörare, ännu större sedan vårt barn kom till oss för drygt 15 månader sedan. Föräldraskapet är en blomma som inte upphör att slå ut. Inte vågade jag tro att vårt barn en dag skulle slänga mig om min hals, även om den andra mamman nyss kommit hem från ännu en heldag på jobbet. Nu är vi där och det är stort och varmt. Visst är jag fortfarande nummer 2 (och då syftar jag inte på bajset men det förstår ni ju) och det kan nog ha lika mycket med den fortsatta amningen som med min tidskrävande sjukdom att göra – MEN. Jo, men. Nu har jag varit föräldraledig hälften av min tid och det känns som att tiden verkligen gör sitt. Vårt barn vet att det är jag som är hemma på dagarna, att det är av mig hen får mat, värme, tröst; att det är mig hen visar sina fynd (Åh! fynden! Barr, bär, kastanjer!).

Om jag tänker mig främst att detta är en dagbok jag själv vill återkomma till framöver (förbannar mitt 16-åriga jag som inte hängde på Vattenfestivalen vid rätt tidpunkt) kan jag meddela att min pappa än en gång fått hjärtflimmer och jag är orolig för hur framtiden kommer att se ut. Tänker krasst att det är tur att jag är kroniskt sjuk och att min pappa hjälpt till med barnpassning under mina rehab-timmar och vårdbesök. Nu har mitt barn fått lära känna sin (ena) morfar innan döden skiljer dem åt. Häpp – här rinner det ner snor i tangentbordet och jag loggar ur. Men det här var ett steg åter in i bloggosfären, jag tänker också på Jimmie Åkessons sjukskrivning i dag, men om den skriver jag en annan gång eller inte alls.

Nej här är det ju stilltje

Ja. Sommar, sol, salta bad. Eller: Infektion – och om en enda jävel till klagar på värmen trycker jag upp mitt bandage i käften på vederbörande. Eller: Ler milt och genuint överseende, önskar mina medmänniskor det bästa. Jag önskar att jag inte var så bitter. Jag önskar att jag kunde nå det här förhöjda tillståndet som somliga med kroniska sjukdomar, eller som dem som är nära döden, tycks uppnå. De har en förståelse för alla – önskar alla som inte har fysiska eller tunga psykiska men (för svaga psykiska men har vi väl alla till kvinns?) allt gott.

Själv vill jag alltså begå våld mot dem som har mage att irritera sig på värmen. Gravida personer ska vi inte tala om. Begriper ni att de bilder av svullna fötter ni lägger ut på diverse sociala medier snart kommer att vara just bilder och era fötter bli era vanliga fötter igen? Mitt högra ben är tre kilo tyngre än mitt vänstra, och det gör ont. Snart spricker huden på fotens ovansida och ut kravlar de larver som gnagt sönder den.

Självklart inverkar detta på familjelivet. Jag ömsom är bitter och ogin, ömsom försöker jag att skita i min sjukdom, för tillfället alltså infekterad, och jobbar på i tvättstugan, går med barnet till lekplatsen 20 meter från porten, till affären med grannen. Straffet kommer som ett spam om Viagra: ökad svullnad, ökat missmod, ökat självhat. Jag vill också kunna säga saker som: ”Smärta är en relativ företeelse” och mena det. I stället föraktar jag dem som har det bättre än jag, och föraktar mig själv som klagar när jag vet att det finns gott om människor som har det betydligt sämre än jag.

Ack och ve. Klagomuren. Är jag på väg in i en depression igen ber jag att få säga NEJ TACK. Jag har nog med infektionen och det faktum att min fru börjar jobba på måndag igen.

Tänkandet, hjärnan

Att jag är en jävel på att se världen i svart eller vitt är något vi som levt med mig ett tag nu rätt överens om. Denna förmåga eller ska vi säga brist visar sig särskilt vid sömn- eller annan form av brist. När jag drabbas av infektioner är jag till exempel fullkomligt övertygad om att jag aaaldrig mer kommer att bli något så när frisk – eller åtminstone att mitt allmäntillstånd kommer att försämras drastiskt av infektionen. Jag ser framför mig ett liv till sängs med slangar och assistenter dygnet runt, men har fått erfara att kroppen kan repa sig rätt bra och att jag, även då kroppens funktioner försämras och mina möjligheter att göra sådant jag älskar (exempelvis träna) förändras, kan förhålla mig relativt nyktert till saken och hitta sådant kroppen ändå kan göra för mig. Gå, till exempel. Lyfta mitt barn. Till och med hissa hen högt i luften, för just nu är ryggen inte det härke den var i vintras. Benet svullnar visserligen, men det är inte längre så skräckframkallande; jag vet att svullnaden går ner om jag tar hand om det sedan, vilar och gör vad jag vet att jag ska göra i form av egenbehandling och rehabövningar. Så vissa stunder hissar jag mitt barn, som kiknar av skratt. Och jag tackar för det.

Förra veckan var min sanning den jag skrev om då; mitt barn valde och skulle för alltid välja min fru framför mig. Jag vet ju egentligen att det inte är sant. Under den gångna helgen fick vi därtill flera gånger se bevis på motsatsen. (Det som gnager i mig nu är att barnet förstod min sorg och därför försökte vara snäll bara. Men jag tror ändå inte det. Det var roligt med fyra par 3D-glasögon som hamnade på hela mig, om och om igen. Och det var mysigt att läsa Zog tre gånger på raken, först hela texten från pärm till pärm, därefter en gång där vi pekade ut och sjöng som varje fågel och sedan ytterligare en gång där vi pekade ut den här läsningens highlights och turades om att peka och säga: ”DÄR”.) Dessutom: Om barnet är med mig och bara mig 9-10 timmar om dagen under veckorna och, nota bene, de dagarna är fyllda med gos, skratt, tröst, sång och väldigt många böcker, är det väl inte helt konstigt att hen passar på att suga i sig sin andra mamma när hon väl är hemma? Nyanser, kära människa, är det jag borde jobba lite med. Kanske bli en sån där person som skriver ner dagens tre positiva händelser, inte på Facebook, men möjligen här? Fast det känns ju inte riktigt som mitt cyniska jag skulle gilla det. Å andra sidan – jag har ett barn, har jag råd att nära min cynism framför min livsglädje som det tagit mig så många år att återfinna?

Varför skriver jag nu om detta här och inte i en dagbok? Förmodligen av samma skäl som driver många andra att blogga. Jag gillar bloggandets inneboende kommunikativa egenskaper, samt den relativa anonymiteten. Men jag tycker att bloggvärlden rätt ofta är en relativt förljugen plats där familjesituationer, vardags- och större gräl sopas under mattan. Precis som jag tänkte när jag kommenterade hos Helena på Ett tigerliv härom dagen utgår jag från att det ju inte bara kan vara i mina privata relationer det gnisslar, utan tvärtom i allas. Jag kan omöjligt tro på friktionsfria ytor. Om de finns tror jag att de är urbota tråkiga, att det inte händer något där. Det faktum att jag faktiskt har en granne som läser den här bloggen, och som jag dessutom träffar rätt ofta, behöver inte vara dåligt, intalar jag mig. Tvärtom gillar jag att skriva om det som bränner, att jag delar med mig av sådant jag tror kan vara/har varit/kommer att bli aktuellt för grannen och andra någon gång i livet. Vid 36 års ålder tror jag helt enkelt inte längre att jag är unik, utan bara en människa som genomgår livsfaser som vilken annan människa som helst. Och så länge som jag först pratar med min fru innan jag hänger ut henne här känns det okej.

The owls are not what they seem

Just nu tillhör jag nog den otrevligaste kategorin fruar man kan tänka sig. Min fru kommer hem från jobbet, hon har varit på systemet inför morgondagens firande och det första hon får höra är: ”HÄR, hen har bajsat. Ta hand om det!” Och, minuten efter: ”Du kan ju inte slänga servetterna direkt i deras soptunna, herregud!” (Vi är hos vänner och äter middag.) samt sedan, vid bordet: ”Det kanske finns en anledning till att de dukat med tablett, du kan ju inte bara slänga bort den!”.

Hej, vi är vuxna. Jag kanske ska försöka skärpa mig – både gentemot min fru och dem vi är gäster hos.

Fräsandet och spottandet har pågått under en vecka nu, och har förstås, som vanligt, sin upprinnelse i många sammanlagda komponenter: mens, trötthet, ännu en jävla förkyyyylning som aldrig släpper taget helt, mitt för evigt svullna ben med tillhörande skavande, värmealstrande kompressionsstrumpor, ständigt nya sår och rädslor för infektioner, en lång dag med trött barn och egna regnblöta fötter samt – här kommer vi till mitt egentliga bloggärende –

Den andra mamman. 

Jag vet inte hur det är för dem som aktivt arbetat för att bägge mödrarna ska få lika mycket kontakt med barnet (ibland: bägge ammar, oftare: flaskmatning från födseln). Vi har inte gjort så – snarare tvärtom. Min fru blev tidigt frälst av den så kallade nära föräldraskap-rörelsen, jag förhöll mig länge skeptisk till det hela, varpå jag dömde ut den helt. Hela rörelsen vilar på i mitt tycke oerhört biologistiska grundvalar; den enda som egentligen duger för barnet är den Biologiska Modern. Fadern (här finns inga alternativ) kan diska, städa och handla. Sköta kontakten utåt. Skydda familjen. Det är inte så att jag inte förstår min fru. Det här tankesättet är säkert skönt att hålla i tassen när man lever med en hispig fru som först vägrat barn i många år, sedan utbrister i ett (i ärlighetens namn flera): ”Det var det HÄR jag menade, det är precis såna här saker som fick mig att inte vilja ha barn – jag klarar det helt enkelt inte!” när barnet väl kommit till världen och är ledset ungefär EN gång under de första två månaderna. Det är fullt förståeligt att min fru hugger tag i de stunderna och tror att det är så jag kommer att känna och tänka för alltid. Det är inte helt obegripligt att min fru därför umgås intensivt med vårt barn, länge propsar på att hon är den enda som kan trösta hen ordentligt. Jag har varit ordentligt sårad, och är det fortfarande. Var skräckslagen inför föräldraledigheten, eftersom barnet varit så knutet till min fru. Tröstades av heterosexuella vänner: Så var det för oss också, men när min man gick på föräldraledighet förändrades allt, barnet ville baaaara vara med honom!

Ugglorna

Nu har jag varit föräldraledig i snart tre månader, och ändå är det bara till min fru vårt barn vänder sig när vi är hemma tillsammans – både när det gäller lek och tröst. Det här gör mig hemskt ledsen. Det är som att jag inte kan nöja mig med vetskapen om alla de timmar vårt barn och jag tillbringar tillsammans, hur tillgivet hen lägger armen om min nacke, blygt trycker sig intill mig ena sekunden och lyckoskrattar den andra. Det är som att jag inte kan ta tillvara på ”egentiden” då jag ju faktiskt har tid och möjlighet att vårda kroppen, laga mat, gå på toaletten, blogga, mejla gamla och nya vänner. I stället går jag runt och känner en bitterhet, en ledsnad över att vara just den andra, inte den första, mamman. Jag vill att vi bägge ska vara den första. Samtidigt har jag ju en sjukdom och en frihetslängtan som kanske inte tillåter det. Och jag vet inte om jag kan beskylla det här nära föräldraskapet (förresten: varför heter det så? Det är ett så urbota självförhärligande uttryck att jag vill skrika när jag skriver det ) för det. Kanske känner fler igen sig? Att barn är ”mammiga” tillhör ju inte ovanligheterna? Känner sig fler ”andra-föräldrar” lika utanför, ledsna, maktlösa som jag?

Det här blogginlägget är spretigt och väldigt osammanhängande – vart vill hon egentligen komma?-, jag får inte fram vad jag vill säga. Men nu är det familjeliv och benskötsel som står på agendan. Skärm, be gone. Jag hade kunnat skriva ett inlägg om hur synd det är om mig vars fru förvägrar mig rätten till att vara nära mitt barn. Men det är inte så enkelt. Ugglorna är, så att säga, inte riktigt vad de verkar vara.

Om rädslan

Kanske känner alla föräldrar så här? Jag förundras varje dag över att vårt barn lever och att hen är här med oss. Att hen sedan dessutom kommunicerar, utvecklas precis som andra barn kan ibland närmast chockera mig. Vi har haft så många motgångar att jag inte vågar tro att vårt barn ska följa andra barns utveckling – någon gång måste lyckan ta slut? När kommer spöket/dåren/monstret och liksom klubbar ner hela familjen?

Igår kväll lyssnade jag på det senaste avsnittet av Kropp & själ när jag skulle somna, och det var fruktansvärt, framförallt reportaget om kvinnan som fått sitt första barn när hon var 41 år, efter många om och men. När barnet var 4,5 månader dog det – orsaken var plötslig spädbarnsdöd. Jag var helt oförberedd. Det här är ju min skräck, men samtidigt det jag hela tiden tror kommer att hända. Jag kan inte se en framtid med vårt barn, det är direkt omöjligt för mig att planera för hens 5-årsdag, student, att hen flyttar hemifrån. Jag vet att vi ska åka på semester i hop i juli. Men mer än så …? Folk frågar när hen ska börja på förskolan, jag svarar lite löst … Men sanningen är att jag inte vågar tro att hen kommer att leva/vara frisk när det väl är dags. Förmodar att det är ett slags försvar jag byggt upp inför det allra värsta, lever bara i att: ”I dag har vi gjort allt det här tillsammans. I dag har vi haft vårt barn i snart ett år”.

Det här är säkert heeelt normaaalt enligt BVC.