Förlossningen

Eftersom vi är ”sådana där” och inskrivna på Mama Mia erbjuds vi genom Regnbågsprojektet en prioriterad plats på Danderyds sjukhus, förlossningsavdelningen (dock inte garanterad, som det utlovas här). Jag känner en enorm tacksamhet över detta privilegium: Vi är på inga sätt pionjärer, flera lesbiska har fött barn före oss – och vi har förmånen att förhoppningsvis få göra det på det sjukhus som arbetat längst med att stärka personalens hbt-kompetens.

Det är inte bra att googla. Den sanningen ligger vanligtvis som en våt och mycket dämpande  filt över min axlar, men ibland blåser det plötsliga lakanet bort och hej, vilka inte så upplyftande diskussionstrådar man kan hitta (jo, det finns glädjande ord också, #25 till exempel). Jag försöker lugna mig själv och tänka att det har gått fyra, fem år sedan inläggen i tråden skrevs och att vi kommer att få ett storartat bemötande, men om man råkar vara en människa med anlag för oro, är det svårt att låta tankarna stanna där. Ser framför mig skräckscenarier där min svärfar, smått berusad efter en öl, envisas med att köra oss. Vi nekas tillträde till såväl Danderyd som SÖS som Huddinge till följd av den snålt tilltagna bemanningen och barnmorskornas redan hopplöst tunga arbetssituation och erbjuds efter några timmar i bilen plats i Eskilstuna. Svärfar svär och kör, medan * får allt svårare att andas. Jag blir arg och fräser: ”Varför sköt du bara upp andningsövningarna hela tiden? Ja, det var mitt ansvar att tjata, men vad mer kunde jag göra?! Skyll dig själv! Det var du som ville ha barn, jag har aldrig ens velat ha barn och nu har du tvingat mig in i den här situationen och jag ska förstå och stötta dig? Hur fan kunde du be ^köra när du vet att han gärna dricker en öl redan före lunch?!” Vi kommer fram, osams och svettiga, och inte heller i Eskilstuna vill de ha oss. Jo, visst finns det plats, men för två hysteriska flator …? Snart har personalen inte tid att reflektera över detta, * blir blå i ansiktet och förs akut in till operation. Svärfar och jag står inklämda i ett litet undersökningsrum utan ens en undervisningsaffisch på väggen, generade och oroliga. Han säger sarkastiska saker och jag försöker artigt att parera dem. Snart kommer en doktor in: I’m sorry for your loss, there was nothing we could do.

Ridå.

I dag ska vi, som ett led i Regnbågsprojektet, åka till Förlossningen på Danderyds sjukhus, för att få en inblick i hur det ser ut där – och prata om hur en förlossning går till. Det ska bli spännande att se vilka från Mama Mias föräldragrupp som kommer. Jag nämnde den här, men kanske kommer att skriva mer om den framöver.

Annonser

Den trettioandra veckan

Morgonen bjöd på barnmorska och ultraljud. Jo, IVF-gravida får tydligen erfara den lyxen i vecka 32. Och tänk så det bultade, hjärtat därinne och hjärtat i * och hjärtat i mig. Huvudet ligger neråt och fötterna precis där jag tyckt mig känna sparkar.

Den andra mamman

Nej, länge ville jag inte bli en mamma – och många dagar känner jag mig fortfarande motsträvig. Jag har aldrig kunnat (velat?) identifierat mig med någon intensiv (förvisso kanske inte alltid helt kvinnokonnoterad, men ofta) längtan efter barn, den biologiska klockan det talas om. På många sätt har jag tvärtom snarare dragits in i än aktivt valt detta föräldrablivande. Jag har hittills lagt all min energi på jobbet, de senaste tre åren på ett litet fåmansföretag. Det här med privatliv har känts underbart också, missförstå mig inte, men det är min fru som sett till att saker hänt på hemmaplan: bokat semesterresor, kollat in större lägenhet och ordnat allt praktiskt kring två flyttar, tagit hand om smärre renoveringar och diverse annat. Drivit barnfrågan. Jag har varit ointresserad och rätt ovillig av ett flertal anledningar, somliga har varit resultatet av en deprimerad människas världssyn, andra skäl har varit rent egoistiska. Själv har jag nämligen varit fullt upptagen med fantastiskt spännande projekt – som många gånger känts direkt livsviktiga, inte bara för mig, utan också för andra. Jag har på många sätt varit sinnebilden för den klassiska mannen, med siktet inställt på karriär och fokus utåt, bortom hemmets väggar. Kanske har det sin förklaring i att jag under många år var mer än lovligt sträng mot mig själv, oerhört pliktmedveten och gjorde allt annat än att upptäcka vem jag var och vad jag tyckte om? Nåväl, nu har jag upptäckt den yttre världen och lekt lusten av mig, åtminstone för den här gången, och ser så mycket fram emot att få upptäcka den nya, lilla världen tillsammans med * och ?.

Men jag är fortfarande inte helt bekväm med den här mammarollen, jag vill fortfarande kanske inte vara mamma, kallas för ”medmamma” eller något annat. Jag kanske bara vill vara mitt namn och förstås ha en relation till barnet, men inte nödvändigtvis vara den som barnet per automatik primärt vänder sig till. Så här tänker jag ibland, andra gånger går jag helt och fullt upp i den nästintill religiösa diskursen där ”ett barn är inte något man väljer, ett barn är en nåd och fordrar absolut underkastelse”. Det finns stunder då jag ser mig själv till och med ammande barnet, trots att det inte är jag som föder: Bröstet är ju inte bara mat. Nå, min ambivalens har visat sig vara rätt kontroversiell. Heterosexuella i vår närhet gillar vanligtvis att foga in oss i heteronormens pastellvärld, och egentligen behöver de inte anstränga sig; på många sätt är vi otroligt mer straight acting än många andra lesbiska par. Men just här alltså har jag inte varit helt och hållet med på tåget. Ljusare dagar tänker jag att det här ju inte kan vara något som är unikt just för mig; att världen måste vara full av par där den ena parten är mer sugen på hela barnalstrandet än den andra. Normen antyder ju att kvinnor generellt sätt när en starkare längtan än män. Kanske är det därför jag känner mig extra ifrågasatt, att jag som kvinna – vi som kvinnor – borde vara den idealiska familjen? Min fördom om andra lesbiska par som är eller snart ska bli föräldrar går ut på att … nej jag får återkomma i frågan, det är än så länge ett fullständigt känslostyrt sammelsurium, långt ifrån logiskt resonemang.

Kanske handlar denna min ambivalens til syvende og sidst om rädslan för smärta? Jag har upplevt en del sådant och vill försöka leva så smärtfritt som möjligt. Samtidigt går ju livet ut på smärta, kris är detsamma som utveckling, dvs. motsatsen till stagnation.

Profylaxkurs

Under helgen gick vi en dyr men oerhört prisvärd profylaxkurs som anordnades av Babygruppen. Barnmorskan som höll i vår kurs heter Helene Woxö Persson och var (Varning! Nu tar jag helt oförblommerat ett slitet ord i mina tangentfingrar!) underbar. Vi har tidigare deltagit i två träffar med Mama Mias föräldragrupp för regnbågsföräldrar och har två träffar kvar (ett besök på Danderyds sjukhus förlossningsavdelning och ett tillfälle med prat om amning och livet efter förlossningen). Trots att jag även där upplevde en hel del förvirring och ett visst mått obehag (Hur ska man kunna öppna sig i en så stor grupp helt okända människor? Jovisst, nog kan den relativa anonymiteten, det faktum att vi inte känner varandra och rätt troligt inte kommer att träffas igen medföra en viss frihet – men det känns ändå inte helt avslappnat.) behövde jag inte fundera över det faktum att vi är två kvinnor som älskar varandra.

Så i lördags morse tog vi pendeln in till stan och hittade kurslokalen utan problem. Vi kunde snabbt konstatera att vi var det enda samkönade paret och jag kände mig inte helt bekväm med saken. Min fru är lugnare när det gäller sånt här, jag är den som bär på mest internaliserad homofobi av oss bägge, vilket förvånar många. Utåt verkar jag glad och frispråkig, men inom mig mullrar skräckens mörka toner. Kanske kände jag mig extra orolig nu, då det ju framgick med all önskvärd tydlighet att jag inte har någon som helst biologisk koppling till (ja, nu kan vi börja säga det:) barnet. Visst kan några av de heterosexuella paren ha inseminerat med donerad sperma, men det syns åtminstone inte utåt. Kort sagt: Jag var en särling och min fru en av de andra kvinnorna, åtminstone mer än vad jag var det.

Mina farhågor kom på skam. Helenes proffsiga välkomnande och öppenhet gentemot oss alla bidrog till en varm stämning, där vi kunde slappna av rätt snart. Jag kunde sluta väsa att vi var ”the only gays in the village” och i stället se för mig hur heteroparen tänkte: ”Pluto, we’ve got chipmunks in our tree”! Kursen var totalt 6 timmar lång, uppdelad på två förmiddagspass (lördag och söndag). På lördagen fick vi lära oss olika avslappningstekniker och gavs en inblick i hur genomsnittsförlossningen går till – med tyngdpunkt på den födande kvinnans upplevelser. Söndagen ägnades åt fler övningar, speciellt massageställningar och djup- respektive ytlig andning för att möta tidigare (glesa, lågintensiva) och senare (täta, högintensiva) värkar – samt en hel del fokus på parterns roll. Bäst och kanske pirrigast: Vi dansade & kramades! Halvvägs in i söndagspasset delades gruppen i två, gravida & partners, för att tala om partnerns roll före, under och efter förlossningen. Det kändes ovant och speciellt att sitta i ett rum med bara män, det händer mig aldrig annars, men gick mycket bra. Samtalet var fint, om än trevande. Vi kände ju inte varandra för hundan!

Hela helgen erbjöd en perfekt avvägning mellan teori och praktik, och därtill stort utrymme för oss alla att ställa frågor. Helene hade en fantastisk koll på vad som funkade och vad som inte gjorde det, alla övningar var direkt fenomenala. Enda smolket i bägaren var en kvinna som konstant vägrade att säga ”partner” och hänvisade till ”partnergruppen” som ”killarna”, men det kände jag snarare var hennes förlust än vår (och på sätt och vis lite komiskt eftersom jag inte är direkt butchig). Jag känner mig mycket säkrare i min roll som partner nu, och mer förberedd än tidigare. Jag känner också att jag kommit närmare min fru, mycket. Det är en värme och ömhet som på sätt och vis kan påminna om nyförälskelsen så här åtta år senare, fast den har en helt annan tyngd. Alla lager av kärlek – och nu ännu ett.

Det knepiga första inlägget

Det här är alltså en gravidblogg? Jag vet inte. Det är inte jag som är på tjocken, det är min fru. Och jag har letat lite efter bloggar skrivna av samkönade par, om deras upplevelser såväl av graviditeten som sådan, som om mötet med vården. Hittills har jakten kanske inte varit förgäves, men jag har inte hittat det jag letar efter. Mer om det här.

Det är hämmande med bloggformatet, känner jag, det är som om det finns ett enda accepterat språk i gravidbloggfloran. Och att det bara är den gravida pysslande kvinnan med ljusa gardiner och orkidéer på bild som bloggar. Jag vet ju egentligen att bloggen bara är mediet, att det finns lika många olika sätt att skriva som det finns personer och så vidare, men det går ändå inte att komma bort från det faktum att ”resan”, ”BF”, ”cravings” och andra begrepp används med en sådan säkerhet, en sådan visshet. För mig känns det inte så självklart. Och jag hoppas att det kanske finns fler som känner igen sig i känslan av att stå utanför – på fler sätt än att inte ingå heteromittfåran.

Jag kommer att skriva anonymt här för att förhoppningsvis kunna uttrycka mig så ohämmat som jag tror är nödvändigt för att läsningen ska bli intressant och/eller relevant.