Ett av de största motargumenten

Jag har som sagt länge hyst starka tvivel gentemot barnskaffade. Ja, jag skriver -skaffande, som lesbisk  är ett barn inte något som bara kommer, en nåd, skänk från ovan. Det är ett medvetet och genomtänkt val som i många fall (läs: vårt) prövats vid ett flertal tillfällen, under många års försök med heminseminationer, klinikinseminationer och (fler än de landstingssubventionerade) IVF-försök.

Ett av de skäl mot att skaffa barn som vägt tyngst för mig är min psykiska ohälsa, kanske allra mest ett av symptomen. Jag har haft anorexi under 12 år och lider fortfarande av såväl fysiska som psykiska sviter av sjukdomen, jag har varit utbränd två gånger och jag har nära till depressioner. Vid ett tillfälle har jag utretts för bipolaritet, men konstaterats vara ”bara extra känslig”. (När jag nyss läste upp det här för min fru sa hon: ”Det här låter inte som kvinnan jag är gift med.” – vilket ju tyder på att jag kommit rätt långt och är ganska vanlig, bara det att jag kanske fått kämpa lite mer än Genomsnittssvensson.)

Nå, åter till frågan, det vill säga mitt, eller snarare mina, starkaste skäl till att inte vilja ha barn (förut) och vara ambivalent (länge). För det första: Vill jag verkligen fostra ett barn i det samhälle som jag själv har haft och ibland fortfarande har så svårt att hantera? Samhällsutvecklingen i stort skrämmer mig (men jag vet att det knappast var bättre förr) och jag är oroad över allt från geopolitiska frågor till det könssegregerade samhälle vi lever i där rosa, litet, tunt och sött ställs i direkt motsatsförhållande till blått, stort, starkt och stiligt. För det andra: Är jag kapabel att ta hand om ett barn? Efter många år i terapi tror jag mig visserligen veta att jag är mer observant på mina varningssignaler än vad jag hade varit utan terapin, men jag är ändå rädd att tappa kontrollen och omedvetet föra över negativa tankar, känslor och handlingsmönster på barnet.

Den uppmärksamma har noterat små parenteser ovan. Jag tänker inte längre så här, inte lika ofta som förut. Jag är friskskriven från både det ena och det andra sedan många år och glad över att det snart kommer att finnas ett barn i våra liv. Min största oro nu kretsar snarare kring barnets direkt fysiska hälsa (och min roll). Gårdagens besök hos barnmorskan var så fint – hon är underbart lagom engagerad i graviditeten och bryr sig inte så mycket om vårt privatliv. Vi har köpt en liten filt redan och fått låna några bodys av min syster som verkar hoppas på ett lillasyskon till sin och sambons M. Så i nuläget, v. 36+0 i dag, känner jag mig redo: Vi kommer kanske att bli en familj där jag eventuellt till och med vill vara en mamma. Min syn på omvärlden är i skrivande stund nyanserad, kanske delvis till följd av de optimistiska bloggar jag hittat den senaste månaden. Vilken process!

Annonser

Jag kanske vill vara den andra mamman.

Kanske vill jag det, vissa tecken pekar på att jag inte inte vill vara den andra mamman. I helgen firade vi mors dag (min frus familj är inte världsmästare i att uttrycka kärlek i ord eller handling, där förmedlas det – aningen hårddraget naturligtvis – genom presenter och mat) och eftersom vi nyss blivit fastrar var även svågerns svärföräldrar med.

Svågerns svärmor hade med sig rosenbuketter till min svärmor, min svägerska och min fru. Min svärfar brast ut i en skål: ”Ja, nu har vi inte mindre än fyra mödrar här i rummet!”. Jag satt och svalde gråt under hela middagen. När vi så sa hejdå kramade min svåger om sin syster tillika min fru och sa: ”Snart är du mamma.” Att * sa: ”Ja, inte bara jag!” hjälpte inte …

Hela hemresan går som i ett töcken. Jag då? Räknas inte jag? Är det i så fall mitt fel, att jag utstrålat ett massivt obekvämt NEJ under stora delar av graviditeten? Kanske är min reaktion ändå i grunden bra, nu fick jag verkligen känna att jag nog faktiskt ändå vill bli mamma.

Hastigt nedtecknade tankar innan hela vardagsskiten rullar igång.

Lilla livet och stora världen

Det här som kallas livet är en svår uppfinning. Är det inte det ena så är det det andra, och för mig som tillhör den välbeställda medelklassen är det hela relativt sett en enkel historia, utan större bekymmer värda namnet. Det enda egentliga skäl till självömkan jag, om jag rannsakar mig själv, kan godta är att det är så förbaskat idiotiskt att jag går runt med mina skitproblem, gnäller över dem, medan det finns andra, mycket verkligare problem – både här i Sverige och utomlands. Jag har snuddat vid det tidigare, och jag tänker på det ofta.

Jag tänker på min blivande roll som förälder, vad vill jag förmedla och hur mycket kan jag styra över det jag förmedlar? Min i grunden rätt pessimistiska livssyn, vem är jag att ta mig rätten att överföra den på ett barn? Hur bär jag mig åt för att inte utstråla den? Bör jag ignorera faktiska problem i stil med det som händer i Husby och de södra förorter där jag både bor och jobbar? För mig är det inte lika lätt att ignorera och glassa runt som det är för dem som bor och arbetar i innerstaden/de välbärgade förorterna. Jag vill heller inte ignorera det, händelserna är ett faktum, ett symptom på en sjuk samhällskropp, och jag vill innerligt gärna se konstruktivt på saken. Men jag är så pessimistisk och ledsen och uppgiven och, ja, rädd. Det står stilla.

I dag har jag haft en ledig dag eftersom jag jobbar i morgon. Har träffat min barndomsvän som lever det riktigt heteronormativa livet med man, ett barn och ytterligare ett på väg. Det är så fint att få höra hennes perspektiv på saker och ting, och jag fylls av en stark kärlek när hon säger: ”Undrar vem ert barn kommer att bli mest lik, du eller * …” helt utan att tänka på att jag på intet sätt är biologiskt involverad i det hela.

Livet, styrkor och smärtor – jag, mogna damen på 35 år, är rädd för dig,  rädd och förundrad. Och jag förstår varför det brinner i förorterna, men jag vill inte att det ska behöva vara så här. Alla oskyldiga som blir lidande, jag gråter med er i kväll.

Den andra mamman tänker fram och den andra mamman tänker tillbaka

Nackdelarna. Jag har tänkt på så många nackdelar med att få barn. Jag har känt dem i hela min varelse under många år, och i ett samtal igår blev jag påmind om ett av mina starkaste skäl till att inte bidra till ett nytt barn i världen. Skälet ligger där och skvalpar, i världen: Om modellen av det gamla kapitalistiska samhället gick att koncentrera till en avgränsbar yta, ofta överensstämmande med riken och stater, är den numera snarare applicerbar på hela världen.

Kapitalismen

Där forna tiders arbetare stapplade nedtill och möjligen fick smaka smulorna från de rikas bord, pågick detta inom ett rikes gränser. Men till följd av globaliseringen, som väl får säga ha sin grund i kolonialiseringen, har kartorna ritats om, både en och två gånger. Jag tillhör inte dem som påstår att Sverige inte är ett klassamhälle, tvärtom går min analys i korthet ut på att klyftorna ökar och att det hela skett lavinartat, inte minst under de senaste sex åren. Mer pengar i plånboken? Nej, skulle inte tro det. Mitt världssamvete sträcker sig dock även långt utanför Moder Sveas ömma famn. För att vi västerlänningar ska kunna kalasa och götta oss på de sätt vi väljer (drinkar på valfri resort i annat land, exotiska frukter till studentbuffén, hamburgare på väg till nästa campingplats med husbilen, nya fräscha rengöringsmedel, antidepressiva mediciner … ) måste en hel del människor betala, inte helt sällan med sina liv.

Vad ska jag svara när ? i framtiden kanske gör en analys liknande min och hen frågar: Varför finns jag? Varför valde ni att sätta ett barn till den här världen, ett barn till den rika delen? Varför lever jag på bekostnad av andra? Existentiella funderingar, inget nytt under solen. Men att bli påmind om denna enorma skuld är smärtsamt. Och så nästa tanke, allt detta är bortskämda tankar – jag borde vara tacksam och ta till vara på alla de gåvor mitt liv i västvärlden bjuder.  Det är kanske det enda möjliga sättet att sona skulden? Bidra till en förhoppningsvis lite bättre värld genom att ge den en ny människa som kanske, möjligen, eventuellt, ser livet, lever det och utan att skada andra?

Här kan jag välja att gå in på skadespåret, det får vänta. Nu mot jobbet.

Det ena och det andra

Besök på förlossningen. Ja, nu var det självaste Valborgsmässoafton och vi hade tagit ledigt från våra jobb, * och jag, och åkte i stället till sjukhuset på andra sidan stan, i Danderyd. Metros huvudnyhet var inte den trevligaste färdlektyren. Helena Fagraeus tog emot och gav oss en rätt snabb genomgång kring ett konferensbord en trappa upp från förlossningsavdelningen. Så här en vecka efteråt minns jag knappt hälften av det hon sade – det var mest prat om olika smärtlindringsmetoder och ett slags miniinskrivning: Alla gravida fick uppge namn och personnummer, så att personalen på förlossningsavdelningen ska vara förberedd på att vi kommer. Skönt att få begreppsförvirringen kring garanterad respektive prioriterad plats utredd – 99,5% av alla med prioriterad plats får föda på Danderyds sjukhus.

Jag hade tänkt att skriva om amningskursen, och mycket mer om besöket på förlossningen. Men just nu känns allt så skört och jag kan inte skriva som jag skulle vilja kunna skriva. Jag finner ingen ro. Det skojas om att man som icke-gravid förälder (kanske i synnerhet som kvinna) också kan utveckla graviditetssymtom. Jag vet inte om det är möjligt, men detta stämmer: Jag är känsligare än vanligt, mina bröst ömmar. Och ja, nog kan detta vara typiska PMS-reaktioner, men jag känner inte riktigt igen den här nyansen av ängslan, jag älskar * så mycket och vill inte veta av något som kan skada henne, jag vill skydda henne mot allt potentiellt men långt ifrån alltid realistiskt ont. Det vill jag förvisso alltid, men vanligtvis ser jag henne som en stark kvinna, fullt kapabel att klara sig själv i detaljernas nivåer. Nu vill jag gå vid hennes sida dygnet runt, ja, det känns dumt att sitta ens i rummet intill som jag gör nu. Tänk om årets tredje humla kommer in och bränner henne? Och jag är ledsen. Det här kanske jag raderar snart,  tankarna så outhärdliga och därtill sårande om fel personer läser dem, men jag väser att kung Midas har åsneöron nu: Tänk om vårt barn bara får en mormor och en morfar. Tänk om mina föräldrar inte vill —