Här är det alltså nu, läget.

Och jag gillar det. Ja, kanske inte det faktum att det beräknade förlossningsdatumet i afton passeras med fem dagar (Till dem som klagar på fukt och värme vill jag ropa: ”Du är i alla fall inte en höggravid person som gått upp 25 kilo och nu håller på att krevera!”), utan själva det faktum att min fru är gravid och vi snart & förhoppningsvis kommer att få en ny liten familjemedlem. Men vägen hit har, som bloggföljaren uppmärksammat, inte varit spikrak. Tvärtom har den kantats av sorger, besvikelser, allvarliga planer på alternativa lösningar innnefattande isärflyttning och andra sorgligheter. Det här har varit mycket känsligt, jag snuddade vid min fördom om lesbiska par tidigare – eller kanske snarare min fördom om allmänhetens syn på desamma – att det ligger en förväntan om ett slags dubbel ”naturlig” moderlighet där; att bägge kvinnorna i förhållandet ska längta, älska, trå graviditeten, att det tas för givet att två kvinnor i en relation ska dela denna ”kvinnliga” längtan efter yttepyttesmå händer och kläder.

Jag har inte alltid längtat, redan under större delen av min uppväxt var jag övertygad om att jag inte ville ha något barn, och jag är fortfarande bergsäker på att jag aldrig vill bära ett barn i min kropp. I tonåren undrade jag vem jag var att tvinga ett stackars oskyldigt liv till den värld jag själv hade så svårt att hantera att jag brände mig själv med cigaretter, söp hårt och liftade genom Sverige bara för att se om jag kanske skulle kunna bli våldtagen och mördad, och därigenom slippa ta mitt eget liv? Sedan bröt anorexin ut på allvar, den som legat där och väntat, bidat sin tid under de hetsätande, jojobantande, supande tonåren, allt det som jag då upplevde som halvhjärtat blev ”äntligen” överskridet och jag ”lyckades” ta mig till nollpunkten, då jag togs in på sjukhus och slapp allt ansvar. Och vilken verklighet var det jag flydde från? Var det min extremt trygga barndom i radhuset och sommarhuset med en heterosexuell kärnfamilj och en stor släkt? Nej, det var skulden och skammen över att ha dragit vinstlotten  i en fruktansvärt orättvis värld. Detta har jag fortfarande svårt att hantera men jag tar inte längre till självdestruktiva beteenden, utan håller mig till det grubbel som jag tillskriver ”vanliga” människor.

Vi träffades 2004, * och jag. Jag var friskskriven från ätstörningskliniken sedan tre år och hade ett kort och smärtsamt misshandelsförhållande bakom mig. Var kort sagt redo för ett Svenssonliv. Jag minns det verkligen så: En enorm längtan efter vardaglighet. Snart började vi tala om barn, så som nyförälskade gör, och under två års tid var vi så gott som övertygade om att det var jag som skulle föda vårt första barn. Jag skämtade rätt mycket då om att jag skulle gå ut på krogen och knulla lite, hey, jag är ju ändå bisexuell! Det här är något jag jag fortfarande säger, alltså inte att jag vill gå ut och knulla med män, utan att jag är bisexuell,  och det gör jag i lojalitet med den jag var tidigare. Eftersom ordet ”jag” implicierar att det finns en kontinuitet, att identiteten är en sammanhängande rörelse, ogillar jag att radera sidor av mig själv som i nuläget kanske inte är helt relevanta – även om jag i nuläget inte ”tänder” på någon annan än min fru, så oerhört heteronormativt monogamt!, vill jag alltså fortfarande kalla mig bisexuell.

Nu, nio år senare, går vi sannerligen i väntans tider. Fortsättning följer …

Annonser

Midsommardagen

För minnet, det framtida: Här händer inte mycket annat än att jag hann lämna min fru hemma i torsdags kl 18.14, för att delta i min brors bröllop,  och komma tillbaka i dag kl 11.50. Stay right where you are, väste jag genom magen och livet där inne lydde. Det blir nog igångsättning tio dagar efter BF, det tror vi bestämt. Korta, korta ord – i nuläget är jag alldeles för trött och spittrad för att skriva något sammanhängande om övergången från totalt motvillig till starkt längtande blivande förälder, ja, kanske till och med mamma. Men den är rackarns fin. Och min systerdotter har gång på gång frågat vad bebisen heter.

Tretton dagar och tretton nätter

I dag går vi alltså in i vecka 38. Under gårdagens tvåtimmars-APT fick jag plötsliga känningar: Varför har jag lagt privatmobilen i skåpet? Varför ska just jag vara så nobel och duktig på att hålla isär privat- och arbetsliv just nu? Rusade till skåpet under bensträckarpausen, inte ett ynka meddelande där. Men jag ringde till * som ju är ledig nu sedan en knapp vecka tillbaka och vi stämde träff inför besöket hos barnmorskan. Det här kommer att dröja. Jag tror att det hela sätter igång samma dag som vi flyttar, det skulle vara typiskt. Men det skulle också vara roligt. Värre var det för min bästa vän, vars pappa dog den morgon han skulle hjälpa vän + sambo att flytta.

Det går undan!

Bror gifter sig: 21 juni

BF: 25 juni

Tillträde till nya lägenheten: 12 juli

Vara ute ut gamla lägenheten: 19 juli

Tillkommer tråkigheter på jobbet, två dop och en stor födelsedagsfest. Samt några käcka umgängen, lite inklämda för att vi ska våga be om flytthjälp.

Jag är inte världen bästa fru för tillfället. Fräser och skriker att det här är sinnessjukt, varför skulle du driva igenom en flytt just NU och varför går vi med på datumen i juli? Barnet kanske bara är en vecka när vi ska flytta?! Har du tänkt på hus svåger & svägerskan reagerade kring förlossningen? Har du tänkt på att det kan vara rätt skönt för dig som nyförlöst att kanske ta det lite lugnt och inte sitta uppallrad mellan flyttkartonger och en hysterisk fru som letar efter rätt papper till rätt myndighet …? Har du tänkt på att barnet kanske inte gillar att möta världen i ett enda stort ångestvrål, med två  mödrar som inte vet var något finns?

Jag ska inte skrika. Jag ska vara snäll, hon är gravid och känslig. Jag älskar henne. Men ibland är hon inte helt rationell. Jag biter mig i handen för att jag gick med på det här.