Att som den andra mamman börja jobba igen …

Ja, nu har jag alltså återgått till arbetet, lämnar min fru och vårt lilla barn hemma, ofta halvsovande, om morgnarna. Det känns direkt förfärligt, och jag undrar så hur andra ickebiologiska mammor känt? Det jag hört från en del män i bekantskapskretsen är att de delvis såg fram emot att komma in i en vardag igen, och att de visserligen saknade sina familjer när de gick tillbaka till jobbet, men att de skulle stå och grina på toan har jag svårt att föreställa mig. Kanske är det min inte helt fördomsfria syn på män som spökar, de här personerna kan ju mycket väl ha genomlidit de kval jag just utsätter mig själv för, men jag har på något sätt svårt att tro det. Jag är ju mamma, om än inte biologisk, men i vilket fall en mamma. Lägg där till ett minst sagt brett känsloregister och du har ringat in bilden. AJ, det smärtar faen bara att gå och handla …

Annonser

Två veckor och två dagar

Livet med det inte så lilla knytet som var nästan 7 cm över medellängd när hen föddes är precis så ljuvligt som ”alla” sade. Än så länge går de hittills sällsynta skriken att bota med mat, kärlek, bok (”Säjer hunden?” av Pia Lindenbaum), Puff the magic dragon – en fantastisk present från finfamiljen, gnolade Patti Smith-låtar. Faen vad jag älskar min lilla familj just nu! Vet att jag känt & tänkt de allra värsta motsatserna och att jag troligen kommer att avsky vissa dagar framöver, att detta lättlugnade barn säkerligen kommer att få både örsprång och trotsdagar som alla andra, men i just detta nu ser jag bara den varma lilla kroppen, de stora, vidöppna ögonen. 

Det här är ingen förlossningsberättelse

Jag vill bara skriva att av de ca 30 personer vi mötte på Obstetriska mottagningen, Förlossningsavdelningen och BB var endast en lite ovan (PKU i tassen, aj i modershjärtat!). Bemötandet i övrigt kändes så självklart, professionellt och ömsint. Och när jag skulle tillmata, först med liten doseringskopp, sedan med flaska, och fick panik av att se vårt barns äckelminer, då kom den villkorslösa omsorgen – så snart jag pressat fram min historia.

Jo: Som före detta anorektiker har man nämligen fått lära om allt igen, allt det jag lärde mig som spädbarn fick jag lära om på nytt när jag var 23 år: att sova, gå på toaletten – att ÄTA. Och det här var något av det vidrigaste jag gjort i hela mitt liv – jag kan lätt frammana minnena så här tolv-tretton år senare. När jag i fredags-lördags satt på BB och skulle lära vår alldeles nyfödda, ljuva, ömtåliga lilla * att äta Babysemp, då kom alla mina skräckelkänslor tillbaka: Jag formligen kände, rent fysiskt, i mig hur fruktansvärt det var att dricka en droppe av näringsdrycken mina läkare och behandlare försökte truga i mig, och jag överförde dessa känslor på mitt barn; nu blev jag den hemska vårdaren som skulle tvinga i en varelse det den vägrade, det livsnödvändiga.

Ynkliga ord och snedställda smileyhjärtan kan inte beskriva hur mycket jag vill tacka de fina barnmorskor och undersköterskor som hjälpte oss under de stunderna!

Kortkort nu asså:

Tack snälla ni för era nyfikna frågor. Det är roligt och kravlöst eftersom vi inte känner varandra i det verkliga livet.

Efter två dygns plågsamma igångsättningsförsök utan något resultat beslutade läkare, barnmorska och vi tillsammans att det var dags för ett kejsarsnitt. Och så blev det. Jag skulle kunna skriva kilometerlånga texter om känslorna under hela processen, men är ännu för trött och upptagen av ett ljuvligt knyte och en fantastisk fru för att fokusera. Nå: Det blev en bjässe, operationsteamet skrattade när hen väl drogs fram. Det blev ett fredagsbarn, och efter en del oro kring matnng (bjässar kräver tillmatning – de har inte mycket att ta av som somliga tycks tro, tvärtom behöver de hålla blodsockret uppe) och obehagliga hörsel-, PKU- och reflextester är vi nu hemma, i den tillfälliga lägenhet vi bebor under själva flyttkaoset.

Allt är ömhet.

Det gillade läget.

(Nej, ingen bebis än. Och vi har fått vår tid för igångsättning uppskjuten då det väller in föderskor här under morgonen. Jag passar på att publicera ett blogginlägg jag tvekat lite inför.)

Graviditeten, det stundande närmandet – observera närmandet – kärnfamiljen. Den, som jag hatälskat så bitterljuvt under mina 35 år i livet.

Min fru och jag minns alla våra möjliga barnafäder och hur vi brukade prata med dem. Vi visste tidigt att vi ville ha en känd donator, som kanske inte ens ”bara” skulle vara en donator, utan någon vårt barn skulle komma att känna till och i bästa fall träffa lite då och då. Det här har främst sin grund i min frus, enligt mig, något överdrivet biologistiska syn på verkligheten, den syn jag hånat under (varning för underdrift:) perioder under vårt nioåriga förhållande. Även jag kände och känner emellertid att det kan vara bra för en del barn att få möjlighet att spegla sig i sitt genetiska arv, därmed inte sagt att vare sig min fru eller jag röstar på Kristdemokraterna … I mitt fall kretsar tankarna framför allt kring de rätt många familjer jag känner där adopterade barn mått riktigt dåligt av just förvirringen kring det biologiska arvet. Självklart har de här personernas problem varit  många och intrikata – om de hade haft harmoniska bakgrunder både i ursprungslandet och i adoptivfamiljen är det mycket möjligt att såväl barnen som adoptivföräldrarna klarat sig bättre. Jag tror verkligen inte att biologi är den enda grunden till familjegemenskap, men jag har övervägt riskerna för oss med en ”okänd donator”. Därför, tänker jag, skulle det här tänkande kunna bli en självuppfyllande profetia i just vårt fall.

Men det skulle inte bli helt lätt, visade det sig, att hitta en potentiell pappa. Utan att gå in på för många detaljer (det här ska ju vara en anonym blogg för bövelen!) kan jag avslöja så mycket som att vi haft mer eller mindre allvarliga, mer eller mindre långt gångna planer tillsammans med nio män (heteron och homon, singlar och par) under de sju svåra år som gått sedan de första trevande träffarna. Och när vi till sist fann den person som nu när som helst kommer att få träffa det barn han hjälpt oss att få, hade jag gett upp och återfallit i min halvt aggressiva syn på det hela: ”Okej, du får ett barn om jag får en hund.” … Det är inte smickrande grejer, detta, men jag tror nog att det varit till allas vår fördel att den här treårsperioden med misslyckade heminseminationer (två träffar i hemmijlö varje månad) och sedan sjukhus för insemination -> IVF dragit ut på tiden. Jag hann känna enorm motvilja, aggression och försiktiga förhoppningar – och när jag väl faktiskt gladde mig åt det barn som vi trodde var på väg tog det slut, redan i vecka 15 (graviditeten visade sig ha avstannat tidigare, i vecka 10, så det blev några smärtsamma dagar på Sös). Sist men inte minst: Min fru och jag har fått lära känna en ny vän och vi har alla haft god tid på oss att förbereda oss inför det som nu alltså ser ut att faktiskt ske på riktigt.

Och nu längtar vi. Längtar. Om en timme åker vi till sjukhuset för undersökning och förhoppningsvis igångsättning. Läskigt nog har vi tackat ja till kläder, vagn, skötbord, badbalja och annat smått och gott. Jag bävar för att något ska gå fel och att vi ska behöva komma tillbaka om några dagar och städa undan allt.