Dystra dagar

Bajsblöjor (jajamänssan, av tyg) på golvet som jag trampar i med mitt bandage om tre lager. Det här vore riktigt festligt om det var på film. Det enda som får mig på gott humör är barnets leende (hen flörtar helt ljuvligt med mun, ögon och ögonbryn), grannbarnets uttal av vårt barns namn och det faktum att vi har en tvättmaskin i lägenheten numera. SAMT det faktum att min fina vän och hennes flickvän snart kommer hit med mat de lagat. Vi står för dryck, gulligt barn, efterrätt och lagom syrliga iakttagelser av vad det innebär att vara två mammor i dag.

Annonser

Men hur är det då?

Så frågade en ny bekantskap under gårkvällens kvällspromenad. Åh, jo, det känns så självklart ändå, att vi har ett barn nu, och det går förvånansvärt lätt. Ungefär så sa jag. I dag biter jag mycket riktigt av mig tungan. Svullnaden har åter gått upp och enligt läkaren får jag inte bära barnet eller rådda runt med hushållsarbete. Om läkaren fick bestämma skulle jag hålla igång med skulderstående (givetvis bandagerad från tå till ljumske) dygnet runt, möjligen varvat med vattengymnastik. Min fru skulle ensam ta hand om barnet, hushållet och det som jag befarar är mjölkstockning. Klart slut i klagolivet. Jag jobbar helg.

Tänk vad lite gnäll kan göra

Hela gårdagen gick i solskenets tecken, liksom söndagen hittills. Hey, den allra värsta svullnaden gick ju ner tack vare den extra timmen jag lade ner på eländet igår kväll. I dag kan jag böja på benet, och morgonpromenaden i den nya hembygden gjorde sitt till. Röjigt värre, kalas!

Jag vet inte riktigt vad det här dagboksbloggandet egentligen tillför – vare sig mitt eget liv eller omvärlden – men jag hoppas kunna komma med substantiella tankar någon gång i framtiden, när hemmet är i någorlunda ordning. Kanske sker det snarare än jag först befarat: fru och jag fick låna bil igår och jag drog till IKEA (liksom många andra). En svettig stund senare hemma med gardinkrokar och köket ser helt plötsligt ut som tillhörande vilket medelklasshem som helst. Jösses, det hade jag inte kunnat tro timmarna tidigare. Garderoberna har fått utdragbara lådor och HOPPLA, det ligger inte längre en monsterhög med smutsiga och rena kläder omvartannat på sovrumsgolvet. I stället sprattlar där ett barn med hjärtformad mun och försöker begripa var Snorkfröken slutar och blomman tar vid. Så kan det också vara.

Anledningarna gör sig påminda

Det har gått 28 dagar sedan jag blev mamma. För fyra veckor låg min fru och jag i operations- och besökssängarna, tätt hopkörda, med vårt alldeles nyfödda barn mellan oss. * var och är det allra vackraste som kommit i mitt blickfång. Nu sitter hen i min frus bärsjal och jag betalar räkningar medan vi väntar på att middagen ska bli klar i ugnen. Tomtebolyckan flödar, fjärran är mitt största motargument mot att skaffa barn. Fast nog finns det smolk i lyckobägaren. Eftersom jag vill vara anonym här kommer jag inte att gå in på detaljer, men kan kort konstatera att den av mina kroniska sjukdomar (vars egentliga utbrott kom som en direkt följd av de många år jag slösade bort som anorektiker) som kräver ca 2 timmars egenvård om dagen (och därför funnits med i beräkningarna kring barnaalstrande) förvärrats drastiskt de senaste två veckorna. Under den här perioden har jag börjat jobba och är därtill den icke-ammande mamman i ett ännu ouppackat nyinflyttat hem och därför nedprioriterat egenvården till ett minimum: Jag har använt de hjälpplagg jag får köpa subventionerat genom Landstinget – varken mer eller mindre – med ytterst sorgliga resultat. Mitt högerben är i nuläget dubbelt så tjockt som mitt vänstra, trots att jag de sista fem dagarna ökat graden egenvård. Tillkommer uppblossande ryggbesvär och inte alltför trevliga återbesök av diverse övriga åkommor i öron och – jajemänsan – underliv.

Allt detta har några gånger gett mig anledning att väsa: ”Jag visste att det skulle bli så här!!!” för mig själv, där jag med stor självömkan hasar upp och ner för trapporna med det till följd av svullnaden skärande ömma knät. Jag har tänkt på hur storslaget jag brukar tänka om att alla människor har rätt att skaffa barn, även alla som på något sätt avviker från normen. Men inte fan kan det gälla mig, som alltså har sjukdomar som förvärras av värme och det faktum att jag rent krasst inte hinner hålla dem stången. Så nej, det här med tygblöjor kanske inte var en så bra idé trots allt. Eller så får vi köpa tvättmaskin till lägenheten.

Klart slut på klagomålen. Det finns solskenskväll, det finns äppelcidersorbet (nån som testat?), det finns fyraveckorsbebis som nyss badade i mina armar och som när jag kom hem efter 9 timmars frånvaro hälsade mig med världens finaste leende.

Skämmigt inlägg

Jag hade kanske velat att den här bloggen skulle vara resonerande och kylig. Men här kommer ånyo ett hejdundrande kärlekssmack mitt i trynet på er, kära läsare: Jobbade kväll i dag och kom nyss hem till snusande barn och fru. Det går inte att beskriva, barnsovlätet, men det är direkt ljuvligt. 

Och så tar vi ett varv till i tvättstugan, koooomigen!

Åter till bubblan, klart slut!