Femton saker jag kan göra

1. Handla mat själv och bära den hem från affären.

2. Träna på en crosstrainer.

3. Åka tåg.

4. Åka buss,

5. Åka med i en bil som någon kör, inte helt utan smärta om det är en lång resa, men ändå: Jag kan förflytta mig.

6. Hänga upp tavlor.

7. Sortera mina böcker i bokhyllan.

8. Vara den som håller ordning på var saker är någonstans.

9. Klä på mig kläder.

10. Sköta min hygien.

11. Bandagera mitt ben själv, många med min sjukdom behöver hemtjänst eller går till distrikssköterskan.

12. Träna på att inte klaga för mycket, på att inte låta min sjukdom ta för stor plats i familjen.

13. Gå på toaletten själv.

14. Oftast dra på mig kompressionsplaggen utan hjälp.

15. Se att mitt friska ben inte är tjockt = mina anorektiska tankar är måhända inte helt utdrivna, men jag ser att mitt ena ben är större än det andra och att det andra inte är abnormt.

 

Annonser

Det är en fråga om inställning

Hej Bullen, jag är en tjej på 35 jordsnurr. Jag har en fru och ett barn. Frun är världens finaste och barnet likaså. Jag har också en sjukdom som ibland förvägrar mig att gå. Men oftast kan jag det, gå, alltså, och det finns fler saker jag kan göra. Sedan det här skovet började för prick elva veckor sedan, i samband med barnets födelse, har jag fått hjälp. Inte bara rent fysisk hjälp. Jag pratar med en psykolog som har koll på hur man kan leva med svårigheter, av hen har jag fått i uppgift att skriva en lista över saker jag kan göra trots min sjukdom. I dag börjar jag med femton saker jag kan göra:

1. Gå i skog och mark nästan alla dagar, allra bäst går det på morgonen efter en natt med bandage.

2. Kyssa min fru.

3. Bada mitt barn, de dagar benet går att böja. Det gjorde det i afton. Jag sjöng pliskeplaskeplosksången.

4. Surfa på nätet, vilket involverar att jag kan följa händelser jag brukat delta i, men av sjukdomsskäl alltså missar i år.

5. Bada i havet i smyg (egentligen får jag inte gå barfota, men vaffan).

6. Vara barnvakt åt M och om och om igen svara på frågan om vad Mumintrollet *egentligen* gör med de där badbyxorna.

7. Jobba med det mer rörliga jobb jag har. Det stillasittande är det sämre med, men det rörliga fungerar än så länge.

8. Skratta så näsvingarna hotar ramla av.

9. Bli tjenis med grannarna.

10. Läsa böcker med mitt barn tills jag börjar gråta av pur rörelse. Obs! Det är inte min röst som berör, ej heller böckerna, utan barnets reaktioner på desamma.

11. Packa upp flyttkartongerna. Det går saktare än det skulle ha gjort om inte (…), men det går.

12. Diska.

13. Städa.

14. Få fina sms och mejl från vänner.

15. Bli riktigt glad när det går bra för andra.

Mycket vill ha mer

Ja, se det här, gott folk, det här var en semester som heter duga. Och heter den duga vill man gärna att den ska fortsätta lite lite längre än i sex varav två dagar gick åt till att resa. Ni som läser här har med all sannolikhet barn själva (antalet kommentatorer sammanfaller med besöksstatistiken), och därför någon gång gjort en resa som känts aningen för lång för ett litet barn. Herregud, hur hjärtat nästan brast när jag satt i baksätet med vår förtvivlade åttaveckorsbebis medan min fru desperat försökte hitta avfarter från såväl motor- som landsvägar. Sträckor som enligt utsago brukar ta sex timmar att resa tog oss den här gången nio respektive elva timmar …

Undantaget allt detta var det här det bästa jag gjort på länge. Ledig, liksom. Bortrest, typ. Inte längre slav vid skrivbord eller diskbänk eller anställningsarbete, helt enkelt. En hel vecka i sträck. Vinbär till frukost, gräslök till lunch, björnbär till middag. Sol och salta bad. Bokskogar till eufori. Glada och gästfria släktingar. En mormor och morfar som kidnappar sitt barnbarn, så att min fru och jag kan kyssas mitt bland den nyupphängda tvätten – och ändå hinna vårda benet (yay, ca 1 timme/dag!). En smått klichéartad och ack så fantastisk idyll.

Jag läser anelan, presens och Sanna; påminns än en gång om orsakerna till att jag inte ville ha barn – och de flesta handlar kanske til syvende og sidst om otillräcklighet. Det kretsar delvis om mig som psykiskt ärrad och kroniskt fysiskt sjuk – men också om mig som mamma i relation till den ”första” mamman (Jo, det finns fog för detta: Minst en närstående har frågat oss vad hen ska kalla oss: ”Är ni mamma A och mamma B nu?”). Många frågor som jag kanske knappt vågade snudda vid under graviditeten återkommer med full kraft i situationer när det blir skarpt läge: Är jag bara näst bäst? Kan jag trösta vårt barn fast jag inte har några rinnande bröst? Det här är inget jag är stolt över, och här kommer fler bekännelser på löpande band: Mina farhågor tar sig uttryck i mer eller mindre barnsliga reaktioner, ibland orkar jag inte försöka trösta, eller ens ta emot barnet när min fru sträcker hen mot mig. Jag tror att jag i de situationerna tänker att det endast är genom amning som barnet verkligen kan knyta an – att det alltid kommer att vara min fru som är den bästa för vårt barn. Den allt annat än logiska men rätt snart slutdragna konsekvensen blir det buttra: ”Det bäst om du gör hela pottgrejen och ger ersättningen* också, barnet känner sig ändå inte tryggt med mig.”

Egentligen vet jag att det kanske inte är tvärtom, men att jag har så fel det går att ha. Jag vet att mitt barn och jag lär känna varandra bättre och bättre för varje dag, att det var jag som fick de första skratten, att det är intill mitt hjärta vårt barn somnar allra bäst när vi går i elljusspåret de tidiga morgnarna, att det är med mig hen läser sina första böcker och redan nu börjar ge indikationer på att det blivit dags att vända kartongsida. Men det är de svaga stunderna jag på något sätt vill komma åt i den här bloggen, vilka inte enbart positiva saker det kan innebära att vara den ”andra” mamman. I mina ögon och i andras – och hur bägge bilderna påverkar varandra.

* Ja – barnet följer inte viktkurvan riktigt, fick vi veta på tvåmånaderskontrollen igår. Oron är stor!