Mycket vill ha mer

Ja, se det här, gott folk, det här var en semester som heter duga. Och heter den duga vill man gärna att den ska fortsätta lite lite längre än i sex varav två dagar gick åt till att resa. Ni som läser här har med all sannolikhet barn själva (antalet kommentatorer sammanfaller med besöksstatistiken), och därför någon gång gjort en resa som känts aningen för lång för ett litet barn. Herregud, hur hjärtat nästan brast när jag satt i baksätet med vår förtvivlade åttaveckorsbebis medan min fru desperat försökte hitta avfarter från såväl motor- som landsvägar. Sträckor som enligt utsago brukar ta sex timmar att resa tog oss den här gången nio respektive elva timmar …

Undantaget allt detta var det här det bästa jag gjort på länge. Ledig, liksom. Bortrest, typ. Inte längre slav vid skrivbord eller diskbänk eller anställningsarbete, helt enkelt. En hel vecka i sträck. Vinbär till frukost, gräslök till lunch, björnbär till middag. Sol och salta bad. Bokskogar till eufori. Glada och gästfria släktingar. En mormor och morfar som kidnappar sitt barnbarn, så att min fru och jag kan kyssas mitt bland den nyupphängda tvätten – och ändå hinna vårda benet (yay, ca 1 timme/dag!). En smått klichéartad och ack så fantastisk idyll.

Jag läser anelan, presens och Sanna; påminns än en gång om orsakerna till att jag inte ville ha barn – och de flesta handlar kanske til syvende og sidst om otillräcklighet. Det kretsar delvis om mig som psykiskt ärrad och kroniskt fysiskt sjuk – men också om mig som mamma i relation till den ”första” mamman (Jo, det finns fog för detta: Minst en närstående har frågat oss vad hen ska kalla oss: ”Är ni mamma A och mamma B nu?”). Många frågor som jag kanske knappt vågade snudda vid under graviditeten återkommer med full kraft i situationer när det blir skarpt läge: Är jag bara näst bäst? Kan jag trösta vårt barn fast jag inte har några rinnande bröst? Det här är inget jag är stolt över, och här kommer fler bekännelser på löpande band: Mina farhågor tar sig uttryck i mer eller mindre barnsliga reaktioner, ibland orkar jag inte försöka trösta, eller ens ta emot barnet när min fru sträcker hen mot mig. Jag tror att jag i de situationerna tänker att det endast är genom amning som barnet verkligen kan knyta an – att det alltid kommer att vara min fru som är den bästa för vårt barn. Den allt annat än logiska men rätt snart slutdragna konsekvensen blir det buttra: ”Det bäst om du gör hela pottgrejen och ger ersättningen* också, barnet känner sig ändå inte tryggt med mig.”

Egentligen vet jag att det kanske inte är tvärtom, men att jag har så fel det går att ha. Jag vet att mitt barn och jag lär känna varandra bättre och bättre för varje dag, att det var jag som fick de första skratten, att det är intill mitt hjärta vårt barn somnar allra bäst när vi går i elljusspåret de tidiga morgnarna, att det är med mig hen läser sina första böcker och redan nu börjar ge indikationer på att det blivit dags att vända kartongsida. Men det är de svaga stunderna jag på något sätt vill komma åt i den här bloggen, vilka inte enbart positiva saker det kan innebära att vara den ”andra” mamman. I mina ögon och i andras – och hur bägge bilderna påverkar varandra.

* Ja – barnet följer inte viktkurvan riktigt, fick vi veta på tvåmånaderskontrollen igår. Oron är stor!

2 reaktioner på ”Mycket vill ha mer

  1. Det är inte en helt självklar roll – och det kan göra ont. Det är inte helt lätt att bryta nya stigar, skapa nya roller, hitta sin plats i tillvaron. För vissa kan det vara mer självklart, för andra svårare, men jag tror att det går i perioder för de flesta. Och du vet ju att du har fel när du tror att amningen är enda vägen till anknytning.

    Sen tror jag, hur komplicerat det än kan vara att vara den ”andra mamman” så är det komplicerat att vara mamma. Punkt. Att vara förälder. Punkt. Särskilt när man är en sån som har en tendens att analysera, att granska, att skärskåda. Det är klart att det finns saker som är jobbiga med att vara ”den andra”, men det är inget som måste – eller bör – definiera relationen till barnet.

    Och slutligen: att älska är ett verb. Det är ingen automagisk känsla, inget tillstånd, inget abstrakt som bara finns. Att älska är alla handlingar man gör. Varje flaska du ger, varje blöja du byter, varje leende du möter, varje behov du uppfyller, varje rop du svarar på.

    Nu låter det som om jag, med mina knappa fyra års erfarenhet, anser mig sitta inne med alla svar, alla lösningar, men jag vet faktiskt en hel del nu som jag önskar att jag hade vetat för fyra år sen.

Lämna en kommentar