Så har vi nu begravt dig,
när jag nyss kom hem hade de tänt belysningen i julgranen här utanför.

I övermorgon fyller du år, för en månad sedan, på dagen i dag, dog du.

Det blåste för dig och skolavslutningskyrkan hade förvandlats till en begravningskyrka, den var mindre än jag mindes den.

Kanske såg du oss alla, hörde oss prata.

Annonser

Depp & gnäll, inget att läsa för den som intresserar sig för min roll som ”den andra mamman”.

Direkt från sjuklägret: Jag trodde jag var friskare , men har under dagen insett att rosfebern tvärtom är sämre. Rodnaden börjar övergå till sår runt hela underbenet. Om det inte var för att jag ska åka tillbaka till rehab och därmed ha möjlighet att träffa läkare i morgon skulle jag kasta mig in till akuten pronto. Faen att jag inte ställde in helgplanerna utan genomförde dem. Faen att jag bara rusar på. Faen att jag gick en timmes lugn promenad igår, dag fyra med penicillin. Faen att det ska vara så svårt för mig att inse mina begränsningar. Det som för andra är lite lagom mys är för mig en kraftansträngning, inte minst under rosfeberdagar.

Jag skulle inte vilja vara utan den här helgen. På lördagen kom svärföräldrarna och hjälpte till med en del praktiska saker. På söndagen åt vi frukost i vår lägenhet med två andra flatpar som också bor (!) på byn, jag jobbade lite med firman, gick ovan nämnda promenad och träffade min nyligen bortgångna väns syster med ettårig dotter. Allt oerhört värdefullt. Men alltså: Borde ha legat med benet rätt upp i luften och djupandats …

Och rosfebern har sin gång

Varning: Länkarna går till obehagliga bilder.

Jag vet varför jag blev så besatt av den här bilden hos Mondokanel i somras. Min sjukdom och den ständiga risken att än en gång drabbas av rosfeber gör att jag verkligen känner mannens ben i mitt. Nu är jag inte så illa däran som jag varit förut (dvs som på de värre bilderna), men nog fanken svider och ömmar det alltid.  

Medan penicillinet gör sitt ligger jag och tänker på det ena och det andra, men eftersom jag hatar att blogga från mobil och egentligen inte får sitta upprätt stannar de tankarna hos mig. Lite trist, när en nu en gång för alla får chans & tid att tänka och formulera.

Det är inte mycket som är roligt nu

En grej med min sjukdom: stress är farligt. Jag är stressad. Jag har fått rosfeber i-g-e-n. Ligger knockad i sängen och känner mig inte som en bra förälder. Och vad ville jag med detta gnällinlägg? Formuleringsförmågan är inte på topp, men jag undrar vad ni som (både ammande och ickeammande) föräldrar gjort när ni blivit sjuka och därmed inte kan ta hand om familj & hem i den utsträckning ni velat. Vår grundsituation ser ju redan lite så ut: Jag får inte bära tungt (och vårt barn närmar sig 8 kilo …) och stående sysslor under längre tid är 5 minuter i taget är dåligt för mitt sjuka ben. Tillkommer att vårt barn helst vill vara nära någon av oss (och vi vill också ha hen nära, i sjal/sele, på armen) men nu när jag alltså är akut sjuk och sängliggande med fötterna i högläge är jag inte så poppis hos barnet, vilket innebär att min fru får göra allt vad gäller barnet, mat, städning osv. På obestämd framtid. Det blir inte lätt för henne, som för övrigt har drabbats av borrelia. Jajemän! Jag är innerligt tacksam över att ha våra pensionerade och förhållandevis pigga föräldrar (en fördel med att vara gammal när en får barn …) i närheten. I dag kommer mina hit och städar lite, lagar middag. Men i längden, hur göra så att det inte tär för mycket på äktenskapet?

Det jag var rädd för har hänt

En av mina närmaste ungdomsvänner har gjort det. Hoppat framför tåget. Jag är så rädd nu för att jag ska gå upp i det här och tappa livstilliten och därmed tappa mitt föräldraskap och partnerskap. Världen skakar och jag jobbar hårt för att hålla mig kvar i allt det jag kämpat för: normalitet vad gäller ätande, motion, tänkande. Känner igen känslor och sinnestillstånd jag erfor under två av mina riktigt svåra perioder. Är innerligt glad över att jag har människor att prata med. Nu tillbaka efter en promenad, bara jag och barnet, barnet tätt mot mitt bröst, mössan nedtårad. Barnets leende, ja, det hjälper men smärtar: Två föräldrar som också glatts åt varje nytt leende, varje lilla steg, har nu förlorat sitt barn. För alltid. Jag ser tågrälsen, hur ansiktet smetas ut, om och om igen. Ditt sätt att se på mig från sidan och nynna, humma innan och efter du säger något viktigt. Din röst.