Snart är det dags

Jag är rädd nu, barnet stort som faen och väldigt bio-mammig, min rygg och mitt ben ett värkande inferno. Jag googlar som en besatt, ”övergång föräldraledighet”, ”sluta bära i sele”, ”sluta med …” – ja, vad? Hehe, bang on, din lilla självömkare! Och vad har vi sagt om det där med nasalsång? Självskadandet är dock lyckligtvis ett förrunnet faktum, ärren bleknade, återses bara av det vana ögat. 

Bild

I går var jag för övrigt ledig efter helgjobb och gick med barnet till Öppna förskolan som förälder för första gången i mitt liv. Några av mina tidigare tjänster har inneburit relativt täta kontakter med ÖF, och jag har varit där i egenskap av expert. Nu var jag en jädra gröngöling bland inbitna flerbarnsföräldrar. Det var … ehum … intressant.

Annonser

Jag är rädd

Skiträdd. Jobbar offentligt numera. Igen. På mitt jobb möts jag dagligen av personer som inte alltid mår topp. Det blir konflikter, jag måste säga till när någon stör ordningen. Jag är rädd för vad dessa personer skulle göra om de visste att jag lever med en kvinna och vårt barn. Jo, jag bor apnära jobbet. Vill inte det.

Tänk om jag vore en stark, arg, person. Nu är jag bara trött, gammal och rädd. Gör hysteriska miner mot min fru när det kommer på en vettvilling på tunnelbanan, fattar hon inte, vi måste byta vagn. Men min rädsla fungerar inte som jag vill, som en inre varningssignal, jag är som en magnet. Min skräck nu är att jag kanske kommer att uppfostra vårt barn till att bli lika feg, ångestdriven och ynklig som jag. 

Det enda som hjälper mot de här svirrorna är när vi läser, barnet och jag. Eller badar och plaskar ner hela badrummet.

Drama drama drama

Hoppla, jag hittade ett utkast till ett blogginlägg från december. Det skrevs den 21 december. Då var det jobbigare än nu. Nu jobbar jag förvisso väldigt mycket mer ”fast” än då, men en hel del saker har fallit på plats med företaget. Och jag är för tillfället hemma och sjuk och får därför tillfälle att hänga mer med barnet, särskilt i dag när jag börjar tillfriskna och kan leka/gå på pottan*/äta längre än en tiominutersperiod.

Okej, jag publicerar ändå utkastet från december, det kan vara intressant för mig själv att gå tillbaka till i framtiden. Håll till godo, ni som orkar/vill läsa:

Jag har svårt att förhålla mig till min föräldraroll. Tur att min fru och jag varit tillsammans i snart 10 år och lärt oss kommunicera (delvis tack vare några besök hos familjerådgivningen för några år sedan).

1. Jag ville inte ha barn.

2. Jag ändrade mig, ville. Men kanske bara om jag kunde få inta en traditionell papparelation och jobba hur mycket jag ville, helst bakom höga ekdörrar och ett sjujävla stort mahognyskrivbord med grönt läderunderlägg. Jag skulle ha skitmånga tiffanylampor också. Hey – ”den andra mamman” på riktigt.

3. Ju längre in i graviditeten vi kom, desto mer ville jag ha en aktiv roll.

4. Barnet föddes. Det var så vidunderligt att jag nu skriver en konstig hastig oredigerad liten följetong om det. Vågar inte göra något större, mer seriöst av det hela, för det var verkligen vid-underligt. Tiden fram till att de lade själva snittet – inte så spännande, det var ju Vargen kommer hela tiden. Men sen!

5. Jag blev sjukare. Hela hösten igenom. Aj aj aj. Hela benet svällde upp.

6. En vän dog. För egen hand.

7. Min kollega och jag offentliggjorde nedläggningen av vårt företag. Vårt hjärtebarn.

8. Jag fick två rosfebrar inom loppet av en månad. Efter det andra tillfrisknandet insjuknade jag i något slags influensa som fortfarande hänger i.

9. Överlämning av arbetsuppgifter till mig på mitt nya jobb – en smått virrig kollega går i pension.

10. Julen är här.

Med det här inlägget ville jag nå fram till det min fru och jag bråkade om då – att hon knöt barnet hårdare till sig och att jag upplevde att inte fick en ärlig möjlighet att vara nära vårt barn.  Att det hela var så kluvet för oss bägge, att min fru under en längre tid innan just den här graviditeten vant sig vid tanken på att hon skulle bli ensam vårdnadshavare och därför hade svårt att släppa in mig samtidigt som jag önskade, ville vara nära vårt barn som jag älskade och älskar, men att det var svårt rent tidsmässigt. Vi fick så att säga bägge vatten på våra kvarnar. Det var en hemsk tid där i december, inser jag nu – och jag var det väl på spåren redan då. Men jag är glad över att vi pratade oss igenom det, liksom så mycket annat. I dag är det verkligen bättre, men långt ifrån så bra som någon av oss vill att det ska vara. Jag är till exempel jävligt bra på att ”smita”, dvs. ta hand om mitt ben exakt när min fru kanske skulle behöva duscha. Det är inget jag är stolt över. Men om jag bara skulle skriva om saker jag är stolt över skulle det här bli en trist blogg. Det är i nuet det bränner. Att säga: ”Det var dåligt då men bättre nu” känns inte helt konstruktivt. Visst – det är ofta bra att skriva med distans, och jag skulle aldrig skriva i direkt affekt, men från just det förljugna ”Det är bra nu” känner jag mig alltför fjärran.

* Jäpp, vi kör hela racet med tygblöjor och EC.

Fortsättning på ”Så här var det” – eller Pausfågel

Sjön bredde ut sig, stor och sval, och vi såg tvärsöver vattnet till Ulriksdals slott. Vi gick på en fnissig, surrealistisk drömstig som kantades av den frodigaste sommargrönska, det var löjligt och vi skrattade åt det. Snart dags för nästa dos … så raskt vi kunde tog vi oss tillbaka till avdelningen. Och så pang på dosen, frågan: ”Hur känner du dig? Är det annorlunda?” Svaret: ”Nej, inget särskilt.” Proviantering, mat på sjukhuscaféet. K o l h y d r a t l a d d n i n g. Korsord, läsning. Och ytterligare en promenad. Sex gånger cytotec, varannan timme. Segt som klister. Vid 18 fick vi flytta in på Förlossningsavdelningen, trots att inget börjat hända. Vi gjorde oss hemmastadda i det lilla rummet, tog en promenad. Träffade en barnmorska och en undersköterska som tog över, undersökte min fru som inte var öppen mer än vad de kallade en fingerblomma. Tjosan. Om och om igen, högläsning ur allt vårt träsk, dvs deckare, finlitteratur, kiosklitteratur och Dagens Nyheter. Samt Facebookflödet. Och alltså varannan timme cytotec. Promenad igen, då vi mötte ett par från vår Mama Mia-grupp. Också de med tid för igångsättning. Men INGET HÄNDE. Min fru började misströsta. Jag gick igång som en stor, beskyddande människa. Ja.

Så här var det

Inspirerad av presens konjunktiv och Ett tigerliv får jag nu tummen ur, lägger städning, läsning (dvs jobb) och annat jobb åt sidan (frun och barnet ligger redan åt sidan, i sängen, en annan går upp kl 04:51 medan övriga familjemedlemmar trynar och gonar sig till kl 8) för att berätta om dagen då finaste fina A föddes.

Det var mitt i sommaren, vi hade väntat i evigheter, vi trodde att vi skulle få tid för igångsättning 10 dagar efter det beräknade förlossningsdatumet, vi fick tid 14 dagar efter det beräknade förlossningsdatumet, vi fick en tid kl 8, de ringde 7 och ändrade tiden till 12, vi fick skjuts av min svärfar, han skröt om hur han övat på vägen, han körde fel, åh, så fel han körde. Skakig i handen, våra röster så tillkämpat lugna och milt skojande, fjärran de annars allestädes närvarande ironierna.

Vi kom fram, jag minns inte om svärfar följde med oss in genom sjukhusdörrarna, jag minns inte om han gjorde det, jag minns den tunga väskan jag packat och drog upp och ner över parkeringens refuger, drömde jag att svärfar körde över en refug? Dunkdunkdunk i min fina frus kropp. Solen storsken från en klarblå himmel, det ösregnade, det dygnslånga skyfallet efter 14 heta dagar var orsaken till att vi legat och glott på Agatha Christie-filmatiseringar och k o l h y d r a t l a d d a t hela förmiddagen, nej det var ju sjukhusets fel, sjukhuset som skjutit fram vår tid, det är helt galet här nu.

Jag minns många detaljer, kanske för att jag skrev ned dem, timme för timme, i en liten vit anteckningsbok som jag tidigare under sommaren använt för att än en gång få koll på mina känslor och tankar i relation till mat, kropp, ätande, träning – och jag sprang 5 dagar i veckan den sommaren, benet var glatt och bara tre kilo tyngre än sin tvilling – ja, det var den enda skrivbok jag fått med mig, trots att vår avfärd till sjukhuset alltså var allt annat än tumultartad. Men den mänskliga hjärnan, allra särskilt min hjärna, är inte alltid så rationell som man hade kunnat önska.

Vi tvättade händerna med sprit, vi anmälde oss, jag hade hundrakassarochväskor med kläder, mat, dricka, böcker, det kan ta tid, K anmälde oss, jag välte omkull väska efter väska i det trånga väntrummet där fler par, alla heterosexuella, väntade på samma sak som vi, ingen erbjöd sig att hjälpa till, det var ett tomt stirrande i det väntrummet och på teven pladdrade någon pudrad filur med storslagen filur. Den första barnmorskan, jag minns hennes armar, och nu är vi alltså inte på förlossningen utan på obstetriska avdelningen. De är bruna, och de rör sig uppåt, hennes ansikte fyrkantigt och nu tar vi första dosen cytotec – här kan ni låsa in era saker om ni går ut. Vi går ut. Solskenet mot asfalten, vi lämnar området. Ser sjön. Går dit – – –

 

(Ja, fortsättning följer.)

Nytt inlägg? Skulle inte tro det!

Näe, hörrni. Här tycks det inte bli något skrivet. Jag har jobbat heltid sedan 2/1, samt gått under behandling en dryg timme hemifrån varannan dag (det ger tre timmar borta + åtta timmar jobb = elva timmar från barn & hustru, familjemysschamiljemys). Samt jobbat med företaget. Samt varit social. Samt börjat träna (en gång i veckan, min specialistläkare säger: minst tre, jag säger: hey du talar med en som tränade sjuhuuuukt mycket förut, yo jag snackar 4 timmar om dagen sju dagar i veckan fast på den sjunde var det faen sex timmar om vi räknar in joggningen till och från träningsanläggningarna och jag åt så jäääävla lite, du snackar med någon som inte har några gränser, någon som jobbar med ett antingen-eller tänkande, typ: antingen BARN eller TRÄNA. Som snart-36-åring väljer jag barn, intellekt och lite löööve. Och att ANDAS. Och försöka träna en gång i veckan.).

Summan av kardemumman: det är ändå en sjujävla kärlek alltså, trots gnisslande tänder och VAFAAAN här i hemmet. Det är det. Men jag hinner bara inte skriva så mycket om det, minst av allt genomtänkt. Saknar det, skrivandet, och skulle kunna skriva om hur mycket jag bävar för att gå på föräldraledighet den 1/4, ungefär samtidigt som jag får hem ett hjälpmedel, en grej jag ska använda en timme om dagen utöver alltså det dagliga eviga rullandet. Men jag pratar om det med folk i stället och i går var det en finfin om än kort stund med ett förtvivlat barn, ett klubbat barn och en vän. Samt några getter, hästar och höns. Nästa gång satsar vi på mindre förtvivlan och mer sojakorv. Fråga: Varför annonserar man att det finns sojakorv, varför står det tydligt SOJAKORV 10 KR på prislistan, när det inte finns någon sojakorv att tillgå? Frågar //Tjej på 78 jordsnurr nej jag menar tjej_78 eller en brutta på 36 vårar.

Klartslutmanitjut!