Vecka 2 inleddes med en tappad röst, ösregn och ledset barn

Japp – första veckan av föräldraledigheten gick som en virvlande dans – sol både ute och inne, i hjärta och sinne. Men gårdagen. Pang. Jag var kass i kroppen, barnet ville inte somna i vagnen, det ösregnade och jag vyssjade medan fårskinnet i vagnen blev allt blötare. Varje nedläggningsförsök bemöttes med tydliga protester, mer Var-bor-du-lilla-råtta. Aj i den redan värkande halsen. När barnet väl sov så djupt att vagnen var ett lämpligt alternativ insåg jag att jag glömt remissen till den medicinska fotvården hemma. Jag gick lite lagom nedslagen till platsen där jag skulle möta några andra föräldralediga för att ta en promenad och jag dragit på mig något slags ledsarroll. Regnet drog i, mina foträta skor från Landstinget var nu läckande såll och såväl bandage som fötter blöttes opp. Barnet vaknade efter bara 30 minuters sömn, ledsen. ”Promenaden” bestod så av att tre raska kvinnor ångade på i horisonten, jag höll ångan uppe i bakgrunden genom att skala banan, göra tittutlekar och variera silly walks för glatta livet. Någonstans här försvann rösten helt. Jag skulle kunna fortsätta mala på om migränprickar framför ögonen, ett begynnande ryggskott, men ni fattar.

Jag förundras över den enorma kärlek jag känner till vårt barn. Den växer sig allt starkare nu när det faktiskt är bara vi, och jag vill göra allt för att hen ska ha det bra. Den rädsla jag känt för att jag skulle kunna bli irriterad när hen inte vill somna, eller gråter i vagnen, var totalt obefogad. Jag som med skräck sett för mig hur jag skulle trycka ner barnet i vagnen och göra vad jag nu skulle, passa tider, hämta grejer i lägenheten med barnet i vagnen utanför – jag översköljs nu sekundligen av en sådan stark ömhet av barnet och vad de här biologisterna kanske skulle kalla för beskyddarinstinkt. Den njutning jag känner när vårt barn smakar på min mat och tycker om den är obeskrivlig. Lättnaden när jag förstår mitt gråtande barns behov, kan tillfredsställa det och därefter hitta på en lek som får oss bägge att kikna av skratt är så stor att jag tar över gråtpinnen. Hens blick då. 

I natt blev jag moster. Och kanske faster. Det är inte som ni tror, snuskisar.

Annonser