Något helt annat än föräldraskap

Jag ville skriva om hur mycket jag njuter av att numera referera till min fru som barnets andra mamma, hur det är jag som är den första mamman i flera sammanhang nu. Jag ville skriva om hur småjobbigt det är att ständigt komma ut, men hur befriande det är att flera gånger mötas av ett ”jaha, och är NN ert första barn, har ni med er lunch eller tänkte ni köpa något?”.

I afton slår jag i stället med stora släggan på bongotrumman och gråter. Ja. Det är en kändis som har dött, mitt första teve-kärleks-objekt. Han gjorde det för egen hand. Min bästis och jag såg Ebba och Didrik, om och om igen, för i bästisens välbeställda hushåll fanns en videospelare med inspelningsfunktion. Den där Philip, honom skulle man ha. Eller vara. Ja, jag var inte säker. Men den där blicken. Jag hade aldrig sett den förut. Den brann, brann, brann. Och i sedan igår är den ett minne. Jag har inte sett Searching for sugarman. Jag äcklas av känslan att vilja göra det nu, och av det faktum att jag gråter framför Kobras specialsändning ikväll. Asgam. Asgam. Asgam. Men det är den där blicken. Jag har sett den förut. Hos dig. Och hos dig, A. Hoppas att du läser den här texten och tar den till dig.

Annonser

Tecken på liv

Jaha. Jag kanske skulle skriva lite också?

Men när skulle jag orka formulera mig? Jag läser några bloggar regelbundet (det är inte nödvändigtvis de som syns i bloggrullen här nedan, jag är bara för slö för att uppdatera den) och får mycket hjälp och glädje av att läsa dem. Hinner sällan kommentera längre, men nog sker det något oftare än att ett inlägg dyker opp här i de saftiga frukternas trädgård, och så funderar jag: Vad är det egentligen som gör att just den här bloggen är viktig, exakt vari består dess existensberättigande? Den terapeutiska funktionen, möjligen, att jag har en plats att ventilera det som känns jobbigt och det som känns bra. Varför gör jag det inte i en skrivbok? Därför att jag, liksom många medsystrar – för det är främst kvinnor som skriver den här typen av bloggar, vill jag minnas från en undersökning gjord av någon någon gång  i mitt andra liv, innan barnet kom – har ett behov av att kommunicera tankar och känslor, och att vi kanske ofta känner att det är aningen bekvämare att göra det i skrift än att tjoa ut osammanhängande fraser över ett gungande barn eller två i lekparken. Anonymiteten gör ju sitt till. (Däremot har jag insett att den är bedräglig, denna ”anonymitet”. Jag har en smarrig historia om min förra blogg i åtanke här. Jag berättar den inte, det ökar ju risken för att även denna blogg skall avanonymiseras.)

Med det sagt – hur går det? Jo, om vi syftar på bloggandet som sådant säger ju dateringen av inläggen sitt. Jag har fortfarande inte berättat om själva förlossningen, utan lämnade bloggens få läsare med en cliffhanger och en pausfågel. Varför? Det känns på en gång så banalt och för privat att beskriva just vår förlossning. Jag kanske återkommer, men det är en svår balansgång det där – något majoriteten varit med om har varit unikt för oss. Jag vill inte besudla det med mina ord, det känns lite … smutsigt?

Så, hur går det att vara förälder? Ja. Det är ju vidunderligt alltsammans. Faktiskt. Och jag kan inte begripa hur människor i dagens Sverige frivilligt utsätter sig för att vara utan den här perioden. Under den dryga månad som gått sedan min fru återgick till arbetet och jag började min föräldraledighet har jag inte förtvivlat många minuter. Jodå, när både barnet och jag hade feber och det enda som dög var att dansa i vardagsrummet till en gammal platta från min barndom, då kom en och annan tår. Och tanken på att min fru kommer hem först 19.30 ikväll känns lite småjobbig. Men annars har det gått förvånansvärt bra. Jag är inte längre orolig för att barnet inte får i sig tillräckligt mycket mat med mig om dagarna, hen ammar på nätter, morgnar och kvällar – självklart är det lite tjockt i magen under förmiddagen och lunchtimmarna. Barnet har börjat gå och klättra och jag har insett att jag inte är en DÅLIG MAMMA om hen tjongar in i både det ena och det andra. Jag behöver inte ramla ihop i en skuldtyngd hög – jag hinner inte ramla ihop i en skuldtyngd hög. Vi skrattar, leker tittut, träffar andra barn och deras föräldrar både i närområdet och inne i stan.

Jag har ju gnissel att skriva om också, det här nägångna om mig och min fru. Men eftersom det här inte är min privata dagbok utan något som faktiskt kan komma att läsas av grannar (justja, hej grannen, du kanske läser detta redan?), bekanta, vänner och stundom möjligen barnet själv, väntar jag med att skriva och publicera tills hon kan läsa. Så, nu hör jag ljud från sovrummet. Familjens två sjusovare gör entré.

Ett futtigt blogginlägg månne, jag är alls inte nöjd med formuleringar eller struktur. Så är det kanske att vara föräldraledig, denna ständiga trötthet som slår på så snart jag inte är med barnet. All energi åt barnet, min befriare, för att parafrasera Astrid Lindgren. Fast det här barnet är lite schysstare än Tengil. Typ schysstast i världen.