Om rädslan

Kanske känner alla föräldrar så här? Jag förundras varje dag över att vårt barn lever och att hen är här med oss. Att hen sedan dessutom kommunicerar, utvecklas precis som andra barn kan ibland närmast chockera mig. Vi har haft så många motgångar att jag inte vågar tro att vårt barn ska följa andra barns utveckling – någon gång måste lyckan ta slut? När kommer spöket/dåren/monstret och liksom klubbar ner hela familjen?

Igår kväll lyssnade jag på det senaste avsnittet av Kropp & själ när jag skulle somna, och det var fruktansvärt, framförallt reportaget om kvinnan som fått sitt första barn när hon var 41 år, efter många om och men. När barnet var 4,5 månader dog det – orsaken var plötslig spädbarnsdöd. Jag var helt oförberedd. Det här är ju min skräck, men samtidigt det jag hela tiden tror kommer att hända. Jag kan inte se en framtid med vårt barn, det är direkt omöjligt för mig att planera för hens 5-årsdag, student, att hen flyttar hemifrån. Jag vet att vi ska åka på semester i hop i juli. Men mer än så …? Folk frågar när hen ska börja på förskolan, jag svarar lite löst … Men sanningen är att jag inte vågar tro att hen kommer att leva/vara frisk när det väl är dags. Förmodar att det är ett slags försvar jag byggt upp inför det allra värsta, lever bara i att: ”I dag har vi gjort allt det här tillsammans. I dag har vi haft vårt barn i snart ett år”.

Det här är säkert heeelt normaaalt enligt BVC.

Annonser

6 reaktioner på ”Om rädslan

  1. Du. Jag känner igen det där. Vågskålen. ”Har vi inte haft det FÖR bra nu? Är vi inte FÖR lyckligt lottade?” Och så kommer katastroftankarna och med dem den gastkramande rädslan. Just i de stunderna vill jag säga upp förskoleplatsen, sluta jobba och bara stanna inomhus tillsammans resten av livet… men, det går ju inte. För det är ju inte att leva och utvecklas. Men fy fan vad otäckt det är när de där tankarna kommer. ”Magiskt tänkande”, säger min psykolog som tror jag lider av GAD. Så är det säkert. Dock ingen tröst i stunden.

  2. Jag känner också igen mig i det där. Jag kan inte på något vis fatta att vårt barn ska vara hos oss tills hon blir tonåring, t o m vuxen, jag kan ju knappt tro att hon ska finnas här imorgon. Risken för plötslig spädbarnsdöd är ju rätt över när barnet är fyra, men ändå känner jag en orosknut varje gång jag går in i hennes rum när hon sover, särskilt om hon sovit längre än vanligt. Eller som idag, när hon har sagt både igår och idag på morgonen att hon har ont i huvudet, då är katastroftankarna där direkt, att det kan ha att göra med den lite tryckande värmen finns liksom inte. Jag törs inte börja googla på barn och huvudvärk, för oavsett vilka symtom man googlar på är svaret alltid ett man inte vill ha.

    • Kanske är det den här ovissheten som gör att livet ändå blir av, tänker jag. Om vi skulle ”veta” hur våra barns liv (och våra) skulle komma att se ut skulle vi kanske frysas till is, av skäcken oförmögna att alls gå vidare. En klen tröst kanske.

  3. Oj vad jag känner igen mig! Det första året som mamma till M var inkluderade helt galet mycket rädsla. På ett vis har det blivit mindre av känslan, fast egentligen har jag nog bara hittat strategier för att minska medvetenheten om den. Om jag känner (eller är det kanske tänker?) efter håller rädslan på att sluka mig. Jag får svårt att röra på mig. På riktigt. Alltså kan jag inte göra det som rädslan över att förlora dem vill. Måste göra tvärt om. Kör på fake it until I make it även här. Och DET gör mig rädd. För tänk om den taktiken blir orsaken till att någon av dem dör eller skadas allvarligt?!?

    Fast mest av allt är jag ändå rädd för andra människor, hur de ska vara mot mina barn. Hur de ska påverka mina barn. Det där lotteriet som livet i mångt och mycket är passar inte riktigt en kontrollbehövande människa som jag.

    • Den här rundgångsskräcken, jag är i den också. Jag liksom lever på, tar ett steg i taget, ett steg i taget – men ibland öppnar sig den potentiella verkligheten som ett skränande hål, inte minst då barnet – som nu – har feber och gnäller sig igenom dagen.

      Och nog håller jag med dig, den yttersta rädslan är nog ändå den. Hur ska våra barn bemötas av andra? Uppfattas mitt barn som roffigt? Kommer det att påverka hens möjligheter inom barnomsorgen, i resten av livet? Kommer hen att bli retad?

      Åh.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s