The owls are not what they seem

Just nu tillhör jag nog den otrevligaste kategorin fruar man kan tänka sig. Min fru kommer hem från jobbet, hon har varit på systemet inför morgondagens firande och det första hon får höra är: ”HÄR, hen har bajsat. Ta hand om det!” Och, minuten efter: ”Du kan ju inte slänga servetterna direkt i deras soptunna, herregud!” (Vi är hos vänner och äter middag.) samt sedan, vid bordet: ”Det kanske finns en anledning till att de dukat med tablett, du kan ju inte bara slänga bort den!”.

Hej, vi är vuxna. Jag kanske ska försöka skärpa mig – både gentemot min fru och dem vi är gäster hos.

Fräsandet och spottandet har pågått under en vecka nu, och har förstås, som vanligt, sin upprinnelse i många sammanlagda komponenter: mens, trötthet, ännu en jävla förkyyyylning som aldrig släpper taget helt, mitt för evigt svullna ben med tillhörande skavande, värmealstrande kompressionsstrumpor, ständigt nya sår och rädslor för infektioner, en lång dag med trött barn och egna regnblöta fötter samt – här kommer vi till mitt egentliga bloggärende –

Den andra mamman. 

Jag vet inte hur det är för dem som aktivt arbetat för att bägge mödrarna ska få lika mycket kontakt med barnet (ibland: bägge ammar, oftare: flaskmatning från födseln). Vi har inte gjort så – snarare tvärtom. Min fru blev tidigt frälst av den så kallade nära föräldraskap-rörelsen, jag förhöll mig länge skeptisk till det hela, varpå jag dömde ut den helt. Hela rörelsen vilar på i mitt tycke oerhört biologistiska grundvalar; den enda som egentligen duger för barnet är den Biologiska Modern. Fadern (här finns inga alternativ) kan diska, städa och handla. Sköta kontakten utåt. Skydda familjen. Det är inte så att jag inte förstår min fru. Det här tankesättet är säkert skönt att hålla i tassen när man lever med en hispig fru som först vägrat barn i många år, sedan utbrister i ett (i ärlighetens namn flera): ”Det var det HÄR jag menade, det är precis såna här saker som fick mig att inte vilja ha barn – jag klarar det helt enkelt inte!” när barnet väl kommit till världen och är ledset ungefär EN gång under de första två månaderna. Det är fullt förståeligt att min fru hugger tag i de stunderna och tror att det är så jag kommer att känna och tänka för alltid. Det är inte helt obegripligt att min fru därför umgås intensivt med vårt barn, länge propsar på att hon är den enda som kan trösta hen ordentligt. Jag har varit ordentligt sårad, och är det fortfarande. Var skräckslagen inför föräldraledigheten, eftersom barnet varit så knutet till min fru. Tröstades av heterosexuella vänner: Så var det för oss också, men när min man gick på föräldraledighet förändrades allt, barnet ville baaaara vara med honom!

Ugglorna

Nu har jag varit föräldraledig i snart tre månader, och ändå är det bara till min fru vårt barn vänder sig när vi är hemma tillsammans – både när det gäller lek och tröst. Det här gör mig hemskt ledsen. Det är som att jag inte kan nöja mig med vetskapen om alla de timmar vårt barn och jag tillbringar tillsammans, hur tillgivet hen lägger armen om min nacke, blygt trycker sig intill mig ena sekunden och lyckoskrattar den andra. Det är som att jag inte kan ta tillvara på ”egentiden” då jag ju faktiskt har tid och möjlighet att vårda kroppen, laga mat, gå på toaletten, blogga, mejla gamla och nya vänner. I stället går jag runt och känner en bitterhet, en ledsnad över att vara just den andra, inte den första, mamman. Jag vill att vi bägge ska vara den första. Samtidigt har jag ju en sjukdom och en frihetslängtan som kanske inte tillåter det. Och jag vet inte om jag kan beskylla det här nära föräldraskapet (förresten: varför heter det så? Det är ett så urbota självförhärligande uttryck att jag vill skrika när jag skriver det ) för det. Kanske känner fler igen sig? Att barn är ”mammiga” tillhör ju inte ovanligheterna? Känner sig fler ”andra-föräldrar” lika utanför, ledsna, maktlösa som jag?

Det här blogginlägget är spretigt och väldigt osammanhängande – vart vill hon egentligen komma?-, jag får inte fram vad jag vill säga. Men nu är det familjeliv och benskötsel som står på agendan. Skärm, be gone. Jag hade kunnat skriva ett inlägg om hur synd det är om mig vars fru förvägrar mig rätten till att vara nära mitt barn. Men det är inte så enkelt. Ugglorna är, så att säga, inte riktigt vad de verkar vara.

Annonser

10 reaktioner på ”The owls are not what they seem

  1. Ping: Den första men ändå andra mamman | Patientperspektiv

  2. Jag ser inte riktigt hur graviditet och amning automatiskt ska behöva göra den ena föräldern till mer förälder. Vi delade inte på matning men delade ändå föräldraskapet de första månaderna. Jag: matmaskinen. Andra mamman: mys- och sovmamman, bärmamman, tröstarmamman. Eller visst, någon ytterligare funktion hade jag säkert, även om det inte kändes så. Nu får vi ser hur det blir den här gången, det kanske blir värsta chocken. Dock håller vi fast vid det som var vårt förhållningssätt förra gången och som amningskvinnan på mvc sa i förrgår: anknytningen sitter INTE i amningen!!

    • Det är på sätt och vis skönt att hära, men ändå blir jag ännu mer sorgsen. Vad ska jag nu skylla på, liksom? (Fast tillåt mig modifiera mitt inlägg. Ja, det har ju inte handlat enbart om amning, inte hos oss och definivt inte inom nära föräldraskap-rörelsen.) Vårt barn vänder sig till min fru i 9 fall av 10. Inte nog med att jag känner mig ledsen över detta i hemmet, på något vis känns det ännu värre när det händer ”bland folk” och jag får medlidande blickar av bland annat släkt.

  3. Åh vad jag känner igen! Och jag vill skriva en lång kommentar om hur det var och kändes under Litens första dryga år. Men jag borde sova för bredvid mig ligger en sovande fyraåring som bestämt sig att sluta med napp just idag men som kanske ångrade dig lite på kvällskvisten. Alltså vet jag inte hur mycket sömn det blir i natt. Fast vill skriva att jag kände så; precis så! Och vi hade alla intentioner om att båda vara ”förstamamma” och handlade utifrån det. Så tufft det var. Så hemsk och värdelös jag kände mig. Men viktigast av allt, det förändrades. Under en kortare period i var det till och med bara jag som gällde! De där känslorna sitter kvar dock, när Jag tröstar Liten som ramlat och hon får syn på andra mamman och vill dit nununu. Då hör det ont och massa rädsla om att det som var det första året ska bli igen och bli ett föralltid. Men ändå, jag tror inte det. Kanske är det bara så att ditt barn och min yngsta fungerar så? Kanske är det ingenting som du och jag kan påverka mer än att finnas där, orka bli avvisade och bortvalda, erbjuda våra famnar och vår närhet outtröttligt, älska och låta tiden gå? Jag vet inte. Omstrukturerade trötta tankar. Men ville skriva, för jag minns hur jävla skit det var och jag önskar att någon hade sagt att det är okej att känna så. För det är det, det är ju kärleken som pratar.

    Återkommer kanske vid ett senare tillfälle för att stöda upp i ordröran och den hemska grammatiken.

    • Åh vad väldigt väldigt fint att läsa detta. Så skönt att det inte bara är det här nära föräldraskapets eller min sjukdoms fel – sorgen gör att jag låser mig och blir arg, ännu mer otillgänglig – utan att det kan vara likadant även för andra (även om jag inte önskar någon annan samma smärta). Tack snälla för tröst och hoppingivande ord. Tänk att du kunde läsa och känna igen dig själv i mina trötta och ostrukturerade ord ovan.

  4. Det låter asjobbigt, för er båda två (alla tre). Kan ni prata om det, du och din fru? Kan ni mötas och förstå varandra, hitta lösningar och strategier?

    Jag är definitivt en nära förälder, och det har absolut inget med biologi, graviditet eller amning att göra. Jag är oändligt tacksam för det delade, jämlika föräldraskap vi har och strävar efter, och för att vi har fått ett barn som passar oss, som svarar bra på den föräldrastil vi har och det föräldraskap vi vill utöva – jag har börjat förstå att det kanske inte är så självklart.

    Det låter som om det är så mycket som surrar i dig, så mycket som är jobbigt, och du kan inte reda ut vad som är orsak, vad som är verkan och vad som är en ren slump.

    Du är inte nöjd som det är – vet du vad du skulle vilja förändra? Hur skulle du vilja ha det? Vad är realistiskt att kunna förändra och vad gäller att bara acceptera (sjukdomen, antar jag, till exempel)?

    Och hur skulle barnets andra mamma vilja ha det? Strävar ni mot samma mål?

    • Tack för en väldigt konstruktiv kommentar. Jodå, genom att prata och skriva kommer jag framåt – och bara genom att skriva om det här släppte några av mina spärrar, barnet och jag har umgåtts mycket mer under helgen än vad vi brukar göra annars när min fru är hemma.

      Min fru och jag brukar varva fräsande med pratande. Helgen har alltså gått i pratandets tecken, vilket var riktigt bra. Just vad det gäller den här oheliga treenigheten du nämner (orsak, verkan, slump) är det lätt hänt att vi, liksom många som levt relativt länge (i vårt fall 10 år) tillsammans, fastnar i att anklaga varandra i stället för att bena ut. Men här har vi ändå övat upp oss; kan förhållandevis enkelt bryta oss ur de mest negativa hjulspåren numera. Men det tar några dagar att göra det.

      Jag blir särskilt glad över din kommentar om att en medvetet vald föräldrastil och barnets personlighet inte alltid behöver korrespondera så bra. Ser dagligen bevis på det.

      Och avslutningsvis vill jag betona att min fru får läsa detta innan jag publicerar – såväl inlägg som kommentarer. Det vore annorlunda om det var en privat dagbok …

  5. Ping: Just nu. (Och lite om det där med “andra mamman”). | Annorlunda och helt vanlig.

  6. Känner igen jag med. Den där amningen var en stor grej här med och ingenting jag kunde på något sätt konkurrera med. Kan det hjälpa att tänka i lite större tidsperspektiv? För det jämnar ut sig. Här är det mest jag som gäller nuförtiden.

    • Läste just ditt blogginlägg om det. Det hjälper! För O om jag vet att saker kan förändras. Det har jag sett tidigare i livet – allt är inte vad det först verkar vara. Jag har tagit mig ur betydligt värre perioder än den här. TACK för att du påminner mig om det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s