Tänkandet, hjärnan

Att jag är en jävel på att se världen i svart eller vitt är något vi som levt med mig ett tag nu rätt överens om. Denna förmåga eller ska vi säga brist visar sig särskilt vid sömn- eller annan form av brist. När jag drabbas av infektioner är jag till exempel fullkomligt övertygad om att jag aaaldrig mer kommer att bli något så när frisk – eller åtminstone att mitt allmäntillstånd kommer att försämras drastiskt av infektionen. Jag ser framför mig ett liv till sängs med slangar och assistenter dygnet runt, men har fått erfara att kroppen kan repa sig rätt bra och att jag, även då kroppens funktioner försämras och mina möjligheter att göra sådant jag älskar (exempelvis träna) förändras, kan förhålla mig relativt nyktert till saken och hitta sådant kroppen ändå kan göra för mig. Gå, till exempel. Lyfta mitt barn. Till och med hissa hen högt i luften, för just nu är ryggen inte det härke den var i vintras. Benet svullnar visserligen, men det är inte längre så skräckframkallande; jag vet att svullnaden går ner om jag tar hand om det sedan, vilar och gör vad jag vet att jag ska göra i form av egenbehandling och rehabövningar. Så vissa stunder hissar jag mitt barn, som kiknar av skratt. Och jag tackar för det.

Förra veckan var min sanning den jag skrev om då; mitt barn valde och skulle för alltid välja min fru framför mig. Jag vet ju egentligen att det inte är sant. Under den gångna helgen fick vi därtill flera gånger se bevis på motsatsen. (Det som gnager i mig nu är att barnet förstod min sorg och därför försökte vara snäll bara. Men jag tror ändå inte det. Det var roligt med fyra par 3D-glasögon som hamnade på hela mig, om och om igen. Och det var mysigt att läsa Zog tre gånger på raken, först hela texten från pärm till pärm, därefter en gång där vi pekade ut och sjöng som varje fågel och sedan ytterligare en gång där vi pekade ut den här läsningens highlights och turades om att peka och säga: ”DÄR”.) Dessutom: Om barnet är med mig och bara mig 9-10 timmar om dagen under veckorna och, nota bene, de dagarna är fyllda med gos, skratt, tröst, sång och väldigt många böcker, är det väl inte helt konstigt att hen passar på att suga i sig sin andra mamma när hon väl är hemma? Nyanser, kära människa, är det jag borde jobba lite med. Kanske bli en sån där person som skriver ner dagens tre positiva händelser, inte på Facebook, men möjligen här? Fast det känns ju inte riktigt som mitt cyniska jag skulle gilla det. Å andra sidan – jag har ett barn, har jag råd att nära min cynism framför min livsglädje som det tagit mig så många år att återfinna?

Varför skriver jag nu om detta här och inte i en dagbok? Förmodligen av samma skäl som driver många andra att blogga. Jag gillar bloggandets inneboende kommunikativa egenskaper, samt den relativa anonymiteten. Men jag tycker att bloggvärlden rätt ofta är en relativt förljugen plats där familjesituationer, vardags- och större gräl sopas under mattan. Precis som jag tänkte när jag kommenterade hos Helena på Ett tigerliv härom dagen utgår jag från att det ju inte bara kan vara i mina privata relationer det gnisslar, utan tvärtom i allas. Jag kan omöjligt tro på friktionsfria ytor. Om de finns tror jag att de är urbota tråkiga, att det inte händer något där. Det faktum att jag faktiskt har en granne som läser den här bloggen, och som jag dessutom träffar rätt ofta, behöver inte vara dåligt, intalar jag mig. Tvärtom gillar jag att skriva om det som bränner, att jag delar med mig av sådant jag tror kan vara/har varit/kommer att bli aktuellt för grannen och andra någon gång i livet. Vid 36 års ålder tror jag helt enkelt inte längre att jag är unik, utan bara en människa som genomgår livsfaser som vilken annan människa som helst. Och så länge som jag först pratar med min fru innan jag hänger ut henne här känns det okej.

Annonser

4 reaktioner på ”Tänkandet, hjärnan

    • Haha, nej. Det är det inte. Jag har inte längre någon psykolog att gå till, det fanns helt enkelt inte tid till det med jobb, barn och väldigt många andra läkare att gå till. Testar att skriva ett tag nu i stället, tänka: ”Vad skulle X/YY/Z har sagt?” – bokstäverna står för några av mina tidigare kontakter inom psykiatrin.

  1. Jag har också lätt att fastna i svartvitt tänkande och katastroftankar. Ex. barnet har ont i benen: första tanken är inte ”ah, växtvärk!” utan ”aarghh, cancer!”. Sedan lugnar jag ner mig något och inser att växtvärk är mer rimligt, men katastroftanken ligger ändå gärna och lurar i bakgrunden, redo att vakna till liv så snart den får chansen.

    Vad gäller det där med anknytningen och vem som är ”favorit” har det verkligen gått i perioder för oss. Om hon varit mycket med ena föräldern vill hon gärna vara ännu mer med den, men jag har även märkt att hon påverkas mycket av hur vi själva är. Om jag är disträ, drar mig undan för att jag behöver eget utrymme (vilket jag gör emellanåt) eller är på allmänt dåligt humör, tyr hon sig mer till pappan, vilket jag egentligen har full förståelse för. Det förhindrar dock inte att jag känner mig sämst i världen och tror att hon inte älskar mig och aldrig mer kommer att göra det. Fast sedan svänger pendeln åt andra hållet och det är jag som är favoriten.

    Kanske har det krävts en tid av omställning för ert barn? Hen är ju van att vara mest med din fru, så det kanske inte är så konstigt att behovet av att tanka hennes närhet när hon finns på plats blir stort.

    • Helena, tack för fin kommentar! Det hjälper verkligen att tänka att det hela med stor sannolikhet kommer att ändra sig. Du och Patientperspektiv ovan har rätt i det att förtroende kräver stora mängder tid. Och: just den gångna helgen har vi sett flera bevis på att vårt barn inte alltid vänder sig direkt till min fru, utan gärna sitter i min famn och myser, trots att amningsmamman är hemma. Skönt för oss alla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s