Nej här är det ju stilltje

Ja. Sommar, sol, salta bad. Eller: Infektion – och om en enda jävel till klagar på värmen trycker jag upp mitt bandage i käften på vederbörande. Eller: Ler milt och genuint överseende, önskar mina medmänniskor det bästa. Jag önskar att jag inte var så bitter. Jag önskar att jag kunde nå det här förhöjda tillståndet som somliga med kroniska sjukdomar, eller som dem som är nära döden, tycks uppnå. De har en förståelse för alla – önskar alla som inte har fysiska eller tunga psykiska men (för svaga psykiska men har vi väl alla till kvinns?) allt gott.

Själv vill jag alltså begå våld mot dem som har mage att irritera sig på värmen. Gravida personer ska vi inte tala om. Begriper ni att de bilder av svullna fötter ni lägger ut på diverse sociala medier snart kommer att vara just bilder och era fötter bli era vanliga fötter igen? Mitt högra ben är tre kilo tyngre än mitt vänstra, och det gör ont. Snart spricker huden på fotens ovansida och ut kravlar de larver som gnagt sönder den.

Självklart inverkar detta på familjelivet. Jag ömsom är bitter och ogin, ömsom försöker jag att skita i min sjukdom, för tillfället alltså infekterad, och jobbar på i tvättstugan, går med barnet till lekplatsen 20 meter från porten, till affären med grannen. Straffet kommer som ett spam om Viagra: ökad svullnad, ökat missmod, ökat självhat. Jag vill också kunna säga saker som: ”Smärta är en relativ företeelse” och mena det. I stället föraktar jag dem som har det bättre än jag, och föraktar mig själv som klagar när jag vet att det finns gott om människor som har det betydligt sämre än jag.

Ack och ve. Klagomuren. Är jag på väg in i en depression igen ber jag att få säga NEJ TACK. Jag har nog med infektionen och det faktum att min fru börjar jobba på måndag igen.

Annonser