Profylaxkurs

Under helgen gick vi en dyr men oerhört prisvärd profylaxkurs som anordnades av Babygruppen. Barnmorskan som höll i vår kurs heter Helene Woxö Persson och var (Varning! Nu tar jag helt oförblommerat ett slitet ord i mina tangentfingrar!) underbar. Vi har tidigare deltagit i två träffar med Mama Mias föräldragrupp för regnbågsföräldrar och har två träffar kvar (ett besök på Danderyds sjukhus förlossningsavdelning och ett tillfälle med prat om amning och livet efter förlossningen). Trots att jag även där upplevde en hel del förvirring och ett visst mått obehag (Hur ska man kunna öppna sig i en så stor grupp helt okända människor? Jovisst, nog kan den relativa anonymiteten, det faktum att vi inte känner varandra och rätt troligt inte kommer att träffas igen medföra en viss frihet – men det känns ändå inte helt avslappnat.) behövde jag inte fundera över det faktum att vi är två kvinnor som älskar varandra.

Så i lördags morse tog vi pendeln in till stan och hittade kurslokalen utan problem. Vi kunde snabbt konstatera att vi var det enda samkönade paret och jag kände mig inte helt bekväm med saken. Min fru är lugnare när det gäller sånt här, jag är den som bär på mest internaliserad homofobi av oss bägge, vilket förvånar många. Utåt verkar jag glad och frispråkig, men inom mig mullrar skräckens mörka toner. Kanske kände jag mig extra orolig nu, då det ju framgick med all önskvärd tydlighet att jag inte har någon som helst biologisk koppling till (ja, nu kan vi börja säga det:) barnet. Visst kan några av de heterosexuella paren ha inseminerat med donerad sperma, men det syns åtminstone inte utåt. Kort sagt: Jag var en särling och min fru en av de andra kvinnorna, åtminstone mer än vad jag var det.

Mina farhågor kom på skam. Helenes proffsiga välkomnande och öppenhet gentemot oss alla bidrog till en varm stämning, där vi kunde slappna av rätt snart. Jag kunde sluta väsa att vi var ”the only gays in the village” och i stället se för mig hur heteroparen tänkte: ”Pluto, we’ve got chipmunks in our tree”! Kursen var totalt 6 timmar lång, uppdelad på två förmiddagspass (lördag och söndag). På lördagen fick vi lära oss olika avslappningstekniker och gavs en inblick i hur genomsnittsförlossningen går till – med tyngdpunkt på den födande kvinnans upplevelser. Söndagen ägnades åt fler övningar, speciellt massageställningar och djup- respektive ytlig andning för att möta tidigare (glesa, lågintensiva) och senare (täta, högintensiva) värkar – samt en hel del fokus på parterns roll. Bäst och kanske pirrigast: Vi dansade & kramades! Halvvägs in i söndagspasset delades gruppen i två, gravida & partners, för att tala om partnerns roll före, under och efter förlossningen. Det kändes ovant och speciellt att sitta i ett rum med bara män, det händer mig aldrig annars, men gick mycket bra. Samtalet var fint, om än trevande. Vi kände ju inte varandra för hundan!

Hela helgen erbjöd en perfekt avvägning mellan teori och praktik, och därtill stort utrymme för oss alla att ställa frågor. Helene hade en fantastisk koll på vad som funkade och vad som inte gjorde det, alla övningar var direkt fenomenala. Enda smolket i bägaren var en kvinna som konstant vägrade att säga ”partner” och hänvisade till ”partnergruppen” som ”killarna”, men det kände jag snarare var hennes förlust än vår (och på sätt och vis lite komiskt eftersom jag inte är direkt butchig). Jag känner mig mycket säkrare i min roll som partner nu, och mer förberedd än tidigare. Jag känner också att jag kommit närmare min fru, mycket. Det är en värme och ömhet som på sätt och vis kan påminna om nyförälskelsen så här åtta år senare, fast den har en helt annan tyngd. Alla lager av kärlek – och nu ännu ett.

Annonser