Mycket vill ha mer

Ja, se det här, gott folk, det här var en semester som heter duga. Och heter den duga vill man gärna att den ska fortsätta lite lite längre än i sex varav två dagar gick åt till att resa. Ni som läser här har med all sannolikhet barn själva (antalet kommentatorer sammanfaller med besöksstatistiken), och därför någon gång gjort en resa som känts aningen för lång för ett litet barn. Herregud, hur hjärtat nästan brast när jag satt i baksätet med vår förtvivlade åttaveckorsbebis medan min fru desperat försökte hitta avfarter från såväl motor- som landsvägar. Sträckor som enligt utsago brukar ta sex timmar att resa tog oss den här gången nio respektive elva timmar …

Undantaget allt detta var det här det bästa jag gjort på länge. Ledig, liksom. Bortrest, typ. Inte längre slav vid skrivbord eller diskbänk eller anställningsarbete, helt enkelt. En hel vecka i sträck. Vinbär till frukost, gräslök till lunch, björnbär till middag. Sol och salta bad. Bokskogar till eufori. Glada och gästfria släktingar. En mormor och morfar som kidnappar sitt barnbarn, så att min fru och jag kan kyssas mitt bland den nyupphängda tvätten – och ändå hinna vårda benet (yay, ca 1 timme/dag!). En smått klichéartad och ack så fantastisk idyll.

Jag läser anelan, presens och Sanna; påminns än en gång om orsakerna till att jag inte ville ha barn – och de flesta handlar kanske til syvende og sidst om otillräcklighet. Det kretsar delvis om mig som psykiskt ärrad och kroniskt fysiskt sjuk – men också om mig som mamma i relation till den ”första” mamman (Jo, det finns fog för detta: Minst en närstående har frågat oss vad hen ska kalla oss: ”Är ni mamma A och mamma B nu?”). Många frågor som jag kanske knappt vågade snudda vid under graviditeten återkommer med full kraft i situationer när det blir skarpt läge: Är jag bara näst bäst? Kan jag trösta vårt barn fast jag inte har några rinnande bröst? Det här är inget jag är stolt över, och här kommer fler bekännelser på löpande band: Mina farhågor tar sig uttryck i mer eller mindre barnsliga reaktioner, ibland orkar jag inte försöka trösta, eller ens ta emot barnet när min fru sträcker hen mot mig. Jag tror att jag i de situationerna tänker att det endast är genom amning som barnet verkligen kan knyta an – att det alltid kommer att vara min fru som är den bästa för vårt barn. Den allt annat än logiska men rätt snart slutdragna konsekvensen blir det buttra: ”Det bäst om du gör hela pottgrejen och ger ersättningen* också, barnet känner sig ändå inte tryggt med mig.”

Egentligen vet jag att det kanske inte är tvärtom, men att jag har så fel det går att ha. Jag vet att mitt barn och jag lär känna varandra bättre och bättre för varje dag, att det var jag som fick de första skratten, att det är intill mitt hjärta vårt barn somnar allra bäst när vi går i elljusspåret de tidiga morgnarna, att det är med mig hen läser sina första böcker och redan nu börjar ge indikationer på att det blivit dags att vända kartongsida. Men det är de svaga stunderna jag på något sätt vill komma åt i den här bloggen, vilka inte enbart positiva saker det kan innebära att vara den ”andra” mamman. I mina ögon och i andras – och hur bägge bilderna påverkar varandra.

* Ja – barnet följer inte viktkurvan riktigt, fick vi veta på tvåmånaderskontrollen igår. Oron är stor!

Annonser

Ett kort känslostyrt meddelande utan substans

Kollegor + grannar + vänner + familj är det bästa! Har hört så fina flytthistorier med enveckorsbebisar + storasyskon nu att jag är alldeles varm i hjärtat. Ryggskottet ger nästan med sig av bara farten. Klart slut, återkommer med metainlägg framöver.

Jag kanske vill vara den andra mamman.

Kanske vill jag det, vissa tecken pekar på att jag inte inte vill vara den andra mamman. I helgen firade vi mors dag (min frus familj är inte världsmästare i att uttrycka kärlek i ord eller handling, där förmedlas det – aningen hårddraget naturligtvis – genom presenter och mat) och eftersom vi nyss blivit fastrar var även svågerns svärföräldrar med.

Svågerns svärmor hade med sig rosenbuketter till min svärmor, min svägerska och min fru. Min svärfar brast ut i en skål: ”Ja, nu har vi inte mindre än fyra mödrar här i rummet!”. Jag satt och svalde gråt under hela middagen. När vi så sa hejdå kramade min svåger om sin syster tillika min fru och sa: ”Snart är du mamma.” Att * sa: ”Ja, inte bara jag!” hjälpte inte …

Hela hemresan går som i ett töcken. Jag då? Räknas inte jag? Är det i så fall mitt fel, att jag utstrålat ett massivt obekvämt NEJ under stora delar av graviditeten? Kanske är min reaktion ändå i grunden bra, nu fick jag verkligen känna att jag nog faktiskt ändå vill bli mamma.

Hastigt nedtecknade tankar innan hela vardagsskiten rullar igång.

Det ena och det andra

Besök på förlossningen. Ja, nu var det självaste Valborgsmässoafton och vi hade tagit ledigt från våra jobb, * och jag, och åkte i stället till sjukhuset på andra sidan stan, i Danderyd. Metros huvudnyhet var inte den trevligaste färdlektyren. Helena Fagraeus tog emot och gav oss en rätt snabb genomgång kring ett konferensbord en trappa upp från förlossningsavdelningen. Så här en vecka efteråt minns jag knappt hälften av det hon sade – det var mest prat om olika smärtlindringsmetoder och ett slags miniinskrivning: Alla gravida fick uppge namn och personnummer, så att personalen på förlossningsavdelningen ska vara förberedd på att vi kommer. Skönt att få begreppsförvirringen kring garanterad respektive prioriterad plats utredd – 99,5% av alla med prioriterad plats får föda på Danderyds sjukhus.

Jag hade tänkt att skriva om amningskursen, och mycket mer om besöket på förlossningen. Men just nu känns allt så skört och jag kan inte skriva som jag skulle vilja kunna skriva. Jag finner ingen ro. Det skojas om att man som icke-gravid förälder (kanske i synnerhet som kvinna) också kan utveckla graviditetssymtom. Jag vet inte om det är möjligt, men detta stämmer: Jag är känsligare än vanligt, mina bröst ömmar. Och ja, nog kan detta vara typiska PMS-reaktioner, men jag känner inte riktigt igen den här nyansen av ängslan, jag älskar * så mycket och vill inte veta av något som kan skada henne, jag vill skydda henne mot allt potentiellt men långt ifrån alltid realistiskt ont. Det vill jag förvisso alltid, men vanligtvis ser jag henne som en stark kvinna, fullt kapabel att klara sig själv i detaljernas nivåer. Nu vill jag gå vid hennes sida dygnet runt, ja, det känns dumt att sitta ens i rummet intill som jag gör nu. Tänk om årets tredje humla kommer in och bränner henne? Och jag är ledsen. Det här kanske jag raderar snart,  tankarna så outhärdliga och därtill sårande om fel personer läser dem, men jag väser att kung Midas har åsneöron nu: Tänk om vårt barn bara får en mormor och en morfar. Tänk om mina föräldrar inte vill —