Det här är ingen förlossningsberättelse

Jag vill bara skriva att av de ca 30 personer vi mötte på Obstetriska mottagningen, Förlossningsavdelningen och BB var endast en lite ovan (PKU i tassen, aj i modershjärtat!). Bemötandet i övrigt kändes så självklart, professionellt och ömsint. Och när jag skulle tillmata, först med liten doseringskopp, sedan med flaska, och fick panik av att se vårt barns äckelminer, då kom den villkorslösa omsorgen – så snart jag pressat fram min historia.

Jo: Som före detta anorektiker har man nämligen fått lära om allt igen, allt det jag lärde mig som spädbarn fick jag lära om på nytt när jag var 23 år: att sova, gå på toaletten – att ÄTA. Och det här var något av det vidrigaste jag gjort i hela mitt liv – jag kan lätt frammana minnena så här tolv-tretton år senare. När jag i fredags-lördags satt på BB och skulle lära vår alldeles nyfödda, ljuva, ömtåliga lilla * att äta Babysemp, då kom alla mina skräckelkänslor tillbaka: Jag formligen kände, rent fysiskt, i mig hur fruktansvärt det var att dricka en droppe av näringsdrycken mina läkare och behandlare försökte truga i mig, och jag överförde dessa känslor på mitt barn; nu blev jag den hemska vårdaren som skulle tvinga i en varelse det den vägrade, det livsnödvändiga.

Ynkliga ord och snedställda smileyhjärtan kan inte beskriva hur mycket jag vill tacka de fina barnmorskor och undersköterskor som hjälpte oss under de stunderna!

Annonser

Det ena och det andra

Besök på förlossningen. Ja, nu var det självaste Valborgsmässoafton och vi hade tagit ledigt från våra jobb, * och jag, och åkte i stället till sjukhuset på andra sidan stan, i Danderyd. Metros huvudnyhet var inte den trevligaste färdlektyren. Helena Fagraeus tog emot och gav oss en rätt snabb genomgång kring ett konferensbord en trappa upp från förlossningsavdelningen. Så här en vecka efteråt minns jag knappt hälften av det hon sade – det var mest prat om olika smärtlindringsmetoder och ett slags miniinskrivning: Alla gravida fick uppge namn och personnummer, så att personalen på förlossningsavdelningen ska vara förberedd på att vi kommer. Skönt att få begreppsförvirringen kring garanterad respektive prioriterad plats utredd – 99,5% av alla med prioriterad plats får föda på Danderyds sjukhus.

Jag hade tänkt att skriva om amningskursen, och mycket mer om besöket på förlossningen. Men just nu känns allt så skört och jag kan inte skriva som jag skulle vilja kunna skriva. Jag finner ingen ro. Det skojas om att man som icke-gravid förälder (kanske i synnerhet som kvinna) också kan utveckla graviditetssymtom. Jag vet inte om det är möjligt, men detta stämmer: Jag är känsligare än vanligt, mina bröst ömmar. Och ja, nog kan detta vara typiska PMS-reaktioner, men jag känner inte riktigt igen den här nyansen av ängslan, jag älskar * så mycket och vill inte veta av något som kan skada henne, jag vill skydda henne mot allt potentiellt men långt ifrån alltid realistiskt ont. Det vill jag förvisso alltid, men vanligtvis ser jag henne som en stark kvinna, fullt kapabel att klara sig själv i detaljernas nivåer. Nu vill jag gå vid hennes sida dygnet runt, ja, det känns dumt att sitta ens i rummet intill som jag gör nu. Tänk om årets tredje humla kommer in och bränner henne? Och jag är ledsen. Det här kanske jag raderar snart,  tankarna så outhärdliga och därtill sårande om fel personer läser dem, men jag väser att kung Midas har åsneöron nu: Tänk om vårt barn bara får en mormor och en morfar. Tänk om mina föräldrar inte vill —

Förlossningen

Eftersom vi är ”sådana där” och inskrivna på Mama Mia erbjuds vi genom Regnbågsprojektet en prioriterad plats på Danderyds sjukhus, förlossningsavdelningen (dock inte garanterad, som det utlovas här). Jag känner en enorm tacksamhet över detta privilegium: Vi är på inga sätt pionjärer, flera lesbiska har fött barn före oss – och vi har förmånen att förhoppningsvis få göra det på det sjukhus som arbetat längst med att stärka personalens hbt-kompetens.

Det är inte bra att googla. Den sanningen ligger vanligtvis som en våt och mycket dämpande  filt över min axlar, men ibland blåser det plötsliga lakanet bort och hej, vilka inte så upplyftande diskussionstrådar man kan hitta (jo, det finns glädjande ord också, #25 till exempel). Jag försöker lugna mig själv och tänka att det har gått fyra, fem år sedan inläggen i tråden skrevs och att vi kommer att få ett storartat bemötande, men om man råkar vara en människa med anlag för oro, är det svårt att låta tankarna stanna där. Ser framför mig skräckscenarier där min svärfar, smått berusad efter en öl, envisas med att köra oss. Vi nekas tillträde till såväl Danderyd som SÖS som Huddinge till följd av den snålt tilltagna bemanningen och barnmorskornas redan hopplöst tunga arbetssituation och erbjuds efter några timmar i bilen plats i Eskilstuna. Svärfar svär och kör, medan * får allt svårare att andas. Jag blir arg och fräser: ”Varför sköt du bara upp andningsövningarna hela tiden? Ja, det var mitt ansvar att tjata, men vad mer kunde jag göra?! Skyll dig själv! Det var du som ville ha barn, jag har aldrig ens velat ha barn och nu har du tvingat mig in i den här situationen och jag ska förstå och stötta dig? Hur fan kunde du be ^köra när du vet att han gärna dricker en öl redan före lunch?!” Vi kommer fram, osams och svettiga, och inte heller i Eskilstuna vill de ha oss. Jo, visst finns det plats, men för två hysteriska flator …? Snart har personalen inte tid att reflektera över detta, * blir blå i ansiktet och förs akut in till operation. Svärfar och jag står inklämda i ett litet undersökningsrum utan ens en undervisningsaffisch på väggen, generade och oroliga. Han säger sarkastiska saker och jag försöker artigt att parera dem. Snart kommer en doktor in: I’m sorry for your loss, there was nothing we could do.

Ridå.

I dag ska vi, som ett led i Regnbågsprojektet, åka till Förlossningen på Danderyds sjukhus, för att få en inblick i hur det ser ut där – och prata om hur en förlossning går till. Det ska bli spännande att se vilka från Mama Mias föräldragrupp som kommer. Jag nämnde den här, men kanske kommer att skriva mer om den framöver.

Profylaxkurs

Under helgen gick vi en dyr men oerhört prisvärd profylaxkurs som anordnades av Babygruppen. Barnmorskan som höll i vår kurs heter Helene Woxö Persson och var (Varning! Nu tar jag helt oförblommerat ett slitet ord i mina tangentfingrar!) underbar. Vi har tidigare deltagit i två träffar med Mama Mias föräldragrupp för regnbågsföräldrar och har två träffar kvar (ett besök på Danderyds sjukhus förlossningsavdelning och ett tillfälle med prat om amning och livet efter förlossningen). Trots att jag även där upplevde en hel del förvirring och ett visst mått obehag (Hur ska man kunna öppna sig i en så stor grupp helt okända människor? Jovisst, nog kan den relativa anonymiteten, det faktum att vi inte känner varandra och rätt troligt inte kommer att träffas igen medföra en viss frihet – men det känns ändå inte helt avslappnat.) behövde jag inte fundera över det faktum att vi är två kvinnor som älskar varandra.

Så i lördags morse tog vi pendeln in till stan och hittade kurslokalen utan problem. Vi kunde snabbt konstatera att vi var det enda samkönade paret och jag kände mig inte helt bekväm med saken. Min fru är lugnare när det gäller sånt här, jag är den som bär på mest internaliserad homofobi av oss bägge, vilket förvånar många. Utåt verkar jag glad och frispråkig, men inom mig mullrar skräckens mörka toner. Kanske kände jag mig extra orolig nu, då det ju framgick med all önskvärd tydlighet att jag inte har någon som helst biologisk koppling till (ja, nu kan vi börja säga det:) barnet. Visst kan några av de heterosexuella paren ha inseminerat med donerad sperma, men det syns åtminstone inte utåt. Kort sagt: Jag var en särling och min fru en av de andra kvinnorna, åtminstone mer än vad jag var det.

Mina farhågor kom på skam. Helenes proffsiga välkomnande och öppenhet gentemot oss alla bidrog till en varm stämning, där vi kunde slappna av rätt snart. Jag kunde sluta väsa att vi var ”the only gays in the village” och i stället se för mig hur heteroparen tänkte: ”Pluto, we’ve got chipmunks in our tree”! Kursen var totalt 6 timmar lång, uppdelad på två förmiddagspass (lördag och söndag). På lördagen fick vi lära oss olika avslappningstekniker och gavs en inblick i hur genomsnittsförlossningen går till – med tyngdpunkt på den födande kvinnans upplevelser. Söndagen ägnades åt fler övningar, speciellt massageställningar och djup- respektive ytlig andning för att möta tidigare (glesa, lågintensiva) och senare (täta, högintensiva) värkar – samt en hel del fokus på parterns roll. Bäst och kanske pirrigast: Vi dansade & kramades! Halvvägs in i söndagspasset delades gruppen i två, gravida & partners, för att tala om partnerns roll före, under och efter förlossningen. Det kändes ovant och speciellt att sitta i ett rum med bara män, det händer mig aldrig annars, men gick mycket bra. Samtalet var fint, om än trevande. Vi kände ju inte varandra för hundan!

Hela helgen erbjöd en perfekt avvägning mellan teori och praktik, och därtill stort utrymme för oss alla att ställa frågor. Helene hade en fantastisk koll på vad som funkade och vad som inte gjorde det, alla övningar var direkt fenomenala. Enda smolket i bägaren var en kvinna som konstant vägrade att säga ”partner” och hänvisade till ”partnergruppen” som ”killarna”, men det kände jag snarare var hennes förlust än vår (och på sätt och vis lite komiskt eftersom jag inte är direkt butchig). Jag känner mig mycket säkrare i min roll som partner nu, och mer förberedd än tidigare. Jag känner också att jag kommit närmare min fru, mycket. Det är en värme och ömhet som på sätt och vis kan påminna om nyförälskelsen så här åtta år senare, fast den har en helt annan tyngd. Alla lager av kärlek – och nu ännu ett.