Mycket vill ha mer

Ja, se det här, gott folk, det här var en semester som heter duga. Och heter den duga vill man gärna att den ska fortsätta lite lite längre än i sex varav två dagar gick åt till att resa. Ni som läser här har med all sannolikhet barn själva (antalet kommentatorer sammanfaller med besöksstatistiken), och därför någon gång gjort en resa som känts aningen för lång för ett litet barn. Herregud, hur hjärtat nästan brast när jag satt i baksätet med vår förtvivlade åttaveckorsbebis medan min fru desperat försökte hitta avfarter från såväl motor- som landsvägar. Sträckor som enligt utsago brukar ta sex timmar att resa tog oss den här gången nio respektive elva timmar …

Undantaget allt detta var det här det bästa jag gjort på länge. Ledig, liksom. Bortrest, typ. Inte längre slav vid skrivbord eller diskbänk eller anställningsarbete, helt enkelt. En hel vecka i sträck. Vinbär till frukost, gräslök till lunch, björnbär till middag. Sol och salta bad. Bokskogar till eufori. Glada och gästfria släktingar. En mormor och morfar som kidnappar sitt barnbarn, så att min fru och jag kan kyssas mitt bland den nyupphängda tvätten – och ändå hinna vårda benet (yay, ca 1 timme/dag!). En smått klichéartad och ack så fantastisk idyll.

Jag läser anelan, presens och Sanna; påminns än en gång om orsakerna till att jag inte ville ha barn – och de flesta handlar kanske til syvende og sidst om otillräcklighet. Det kretsar delvis om mig som psykiskt ärrad och kroniskt fysiskt sjuk – men också om mig som mamma i relation till den ”första” mamman (Jo, det finns fog för detta: Minst en närstående har frågat oss vad hen ska kalla oss: ”Är ni mamma A och mamma B nu?”). Många frågor som jag kanske knappt vågade snudda vid under graviditeten återkommer med full kraft i situationer när det blir skarpt läge: Är jag bara näst bäst? Kan jag trösta vårt barn fast jag inte har några rinnande bröst? Det här är inget jag är stolt över, och här kommer fler bekännelser på löpande band: Mina farhågor tar sig uttryck i mer eller mindre barnsliga reaktioner, ibland orkar jag inte försöka trösta, eller ens ta emot barnet när min fru sträcker hen mot mig. Jag tror att jag i de situationerna tänker att det endast är genom amning som barnet verkligen kan knyta an – att det alltid kommer att vara min fru som är den bästa för vårt barn. Den allt annat än logiska men rätt snart slutdragna konsekvensen blir det buttra: ”Det bäst om du gör hela pottgrejen och ger ersättningen* också, barnet känner sig ändå inte tryggt med mig.”

Egentligen vet jag att det kanske inte är tvärtom, men att jag har så fel det går att ha. Jag vet att mitt barn och jag lär känna varandra bättre och bättre för varje dag, att det var jag som fick de första skratten, att det är intill mitt hjärta vårt barn somnar allra bäst när vi går i elljusspåret de tidiga morgnarna, att det är med mig hen läser sina första böcker och redan nu börjar ge indikationer på att det blivit dags att vända kartongsida. Men det är de svaga stunderna jag på något sätt vill komma åt i den här bloggen, vilka inte enbart positiva saker det kan innebära att vara den ”andra” mamman. I mina ögon och i andras – och hur bägge bilderna påverkar varandra.

* Ja – barnet följer inte viktkurvan riktigt, fick vi veta på tvåmånaderskontrollen igår. Oron är stor!

Annonser

Det nya livet

Jag kan inte skriva mycket som inte är klyschor just nu. Det är så ömtåligt alltsammans, jag blir en varg: Rör inte mitt barn! Hen är inte mer än en vecka gammal, trots att hen ser så stadig ut. Rör inte min fru! Hennes sår är fortfarande oläkt trots att hon går med spänstiga steg.

Det gillade läget.

(Nej, ingen bebis än. Och vi har fått vår tid för igångsättning uppskjuten då det väller in föderskor här under morgonen. Jag passar på att publicera ett blogginlägg jag tvekat lite inför.)

Graviditeten, det stundande närmandet – observera närmandet – kärnfamiljen. Den, som jag hatälskat så bitterljuvt under mina 35 år i livet.

Min fru och jag minns alla våra möjliga barnafäder och hur vi brukade prata med dem. Vi visste tidigt att vi ville ha en känd donator, som kanske inte ens ”bara” skulle vara en donator, utan någon vårt barn skulle komma att känna till och i bästa fall träffa lite då och då. Det här har främst sin grund i min frus, enligt mig, något överdrivet biologistiska syn på verkligheten, den syn jag hånat under (varning för underdrift:) perioder under vårt nioåriga förhållande. Även jag kände och känner emellertid att det kan vara bra för en del barn att få möjlighet att spegla sig i sitt genetiska arv, därmed inte sagt att vare sig min fru eller jag röstar på Kristdemokraterna … I mitt fall kretsar tankarna framför allt kring de rätt många familjer jag känner där adopterade barn mått riktigt dåligt av just förvirringen kring det biologiska arvet. Självklart har de här personernas problem varit  många och intrikata – om de hade haft harmoniska bakgrunder både i ursprungslandet och i adoptivfamiljen är det mycket möjligt att såväl barnen som adoptivföräldrarna klarat sig bättre. Jag tror verkligen inte att biologi är den enda grunden till familjegemenskap, men jag har övervägt riskerna för oss med en ”okänd donator”. Därför, tänker jag, skulle det här tänkande kunna bli en självuppfyllande profetia i just vårt fall.

Men det skulle inte bli helt lätt, visade det sig, att hitta en potentiell pappa. Utan att gå in på för många detaljer (det här ska ju vara en anonym blogg för bövelen!) kan jag avslöja så mycket som att vi haft mer eller mindre allvarliga, mer eller mindre långt gångna planer tillsammans med nio män (heteron och homon, singlar och par) under de sju svåra år som gått sedan de första trevande träffarna. Och när vi till sist fann den person som nu när som helst kommer att få träffa det barn han hjälpt oss att få, hade jag gett upp och återfallit i min halvt aggressiva syn på det hela: ”Okej, du får ett barn om jag får en hund.” … Det är inte smickrande grejer, detta, men jag tror nog att det varit till allas vår fördel att den här treårsperioden med misslyckade heminseminationer (två träffar i hemmijlö varje månad) och sedan sjukhus för insemination -> IVF dragit ut på tiden. Jag hann känna enorm motvilja, aggression och försiktiga förhoppningar – och när jag väl faktiskt gladde mig åt det barn som vi trodde var på väg tog det slut, redan i vecka 15 (graviditeten visade sig ha avstannat tidigare, i vecka 10, så det blev några smärtsamma dagar på Sös). Sist men inte minst: Min fru och jag har fått lära känna en ny vän och vi har alla haft god tid på oss att förbereda oss inför det som nu alltså ser ut att faktiskt ske på riktigt.

Och nu längtar vi. Längtar. Om en timme åker vi till sjukhuset för undersökning och förhoppningsvis igångsättning. Läskigt nog har vi tackat ja till kläder, vagn, skötbord, badbalja och annat smått och gott. Jag bävar för att något ska gå fel och att vi ska behöva komma tillbaka om några dagar och städa undan allt.

Här är det alltså nu, läget.

Och jag gillar det. Ja, kanske inte det faktum att det beräknade förlossningsdatumet i afton passeras med fem dagar (Till dem som klagar på fukt och värme vill jag ropa: ”Du är i alla fall inte en höggravid person som gått upp 25 kilo och nu håller på att krevera!”), utan själva det faktum att min fru är gravid och vi snart & förhoppningsvis kommer att få en ny liten familjemedlem. Men vägen hit har, som bloggföljaren uppmärksammat, inte varit spikrak. Tvärtom har den kantats av sorger, besvikelser, allvarliga planer på alternativa lösningar innnefattande isärflyttning och andra sorgligheter. Det här har varit mycket känsligt, jag snuddade vid min fördom om lesbiska par tidigare – eller kanske snarare min fördom om allmänhetens syn på desamma – att det ligger en förväntan om ett slags dubbel ”naturlig” moderlighet där; att bägge kvinnorna i förhållandet ska längta, älska, trå graviditeten, att det tas för givet att två kvinnor i en relation ska dela denna ”kvinnliga” längtan efter yttepyttesmå händer och kläder.

Jag har inte alltid längtat, redan under större delen av min uppväxt var jag övertygad om att jag inte ville ha något barn, och jag är fortfarande bergsäker på att jag aldrig vill bära ett barn i min kropp. I tonåren undrade jag vem jag var att tvinga ett stackars oskyldigt liv till den värld jag själv hade så svårt att hantera att jag brände mig själv med cigaretter, söp hårt och liftade genom Sverige bara för att se om jag kanske skulle kunna bli våldtagen och mördad, och därigenom slippa ta mitt eget liv? Sedan bröt anorexin ut på allvar, den som legat där och väntat, bidat sin tid under de hetsätande, jojobantande, supande tonåren, allt det som jag då upplevde som halvhjärtat blev ”äntligen” överskridet och jag ”lyckades” ta mig till nollpunkten, då jag togs in på sjukhus och slapp allt ansvar. Och vilken verklighet var det jag flydde från? Var det min extremt trygga barndom i radhuset och sommarhuset med en heterosexuell kärnfamilj och en stor släkt? Nej, det var skulden och skammen över att ha dragit vinstlotten  i en fruktansvärt orättvis värld. Detta har jag fortfarande svårt att hantera men jag tar inte längre till självdestruktiva beteenden, utan håller mig till det grubbel som jag tillskriver ”vanliga” människor.

Vi träffades 2004, * och jag. Jag var friskskriven från ätstörningskliniken sedan tre år och hade ett kort och smärtsamt misshandelsförhållande bakom mig. Var kort sagt redo för ett Svenssonliv. Jag minns det verkligen så: En enorm längtan efter vardaglighet. Snart började vi tala om barn, så som nyförälskade gör, och under två års tid var vi så gott som övertygade om att det var jag som skulle föda vårt första barn. Jag skämtade rätt mycket då om att jag skulle gå ut på krogen och knulla lite, hey, jag är ju ändå bisexuell! Det här är något jag jag fortfarande säger, alltså inte att jag vill gå ut och knulla med män, utan att jag är bisexuell,  och det gör jag i lojalitet med den jag var tidigare. Eftersom ordet ”jag” implicierar att det finns en kontinuitet, att identiteten är en sammanhängande rörelse, ogillar jag att radera sidor av mig själv som i nuläget kanske inte är helt relevanta – även om jag i nuläget inte ”tänder” på någon annan än min fru, så oerhört heteronormativt monogamt!, vill jag alltså fortfarande kalla mig bisexuell.

Nu, nio år senare, går vi sannerligen i väntans tider. Fortsättning följer …

Ett av de största motargumenten

Jag har som sagt länge hyst starka tvivel gentemot barnskaffade. Ja, jag skriver -skaffande, som lesbisk  är ett barn inte något som bara kommer, en nåd, skänk från ovan. Det är ett medvetet och genomtänkt val som i många fall (läs: vårt) prövats vid ett flertal tillfällen, under många års försök med heminseminationer, klinikinseminationer och (fler än de landstingssubventionerade) IVF-försök.

Ett av de skäl mot att skaffa barn som vägt tyngst för mig är min psykiska ohälsa, kanske allra mest ett av symptomen. Jag har haft anorexi under 12 år och lider fortfarande av såväl fysiska som psykiska sviter av sjukdomen, jag har varit utbränd två gånger och jag har nära till depressioner. Vid ett tillfälle har jag utretts för bipolaritet, men konstaterats vara ”bara extra känslig”. (När jag nyss läste upp det här för min fru sa hon: ”Det här låter inte som kvinnan jag är gift med.” – vilket ju tyder på att jag kommit rätt långt och är ganska vanlig, bara det att jag kanske fått kämpa lite mer än Genomsnittssvensson.)

Nå, åter till frågan, det vill säga mitt, eller snarare mina, starkaste skäl till att inte vilja ha barn (förut) och vara ambivalent (länge). För det första: Vill jag verkligen fostra ett barn i det samhälle som jag själv har haft och ibland fortfarande har så svårt att hantera? Samhällsutvecklingen i stort skrämmer mig (men jag vet att det knappast var bättre förr) och jag är oroad över allt från geopolitiska frågor till det könssegregerade samhälle vi lever i där rosa, litet, tunt och sött ställs i direkt motsatsförhållande till blått, stort, starkt och stiligt. För det andra: Är jag kapabel att ta hand om ett barn? Efter många år i terapi tror jag mig visserligen veta att jag är mer observant på mina varningssignaler än vad jag hade varit utan terapin, men jag är ändå rädd att tappa kontrollen och omedvetet föra över negativa tankar, känslor och handlingsmönster på barnet.

Den uppmärksamma har noterat små parenteser ovan. Jag tänker inte längre så här, inte lika ofta som förut. Jag är friskskriven från både det ena och det andra sedan många år och glad över att det snart kommer att finnas ett barn i våra liv. Min största oro nu kretsar snarare kring barnets direkt fysiska hälsa (och min roll). Gårdagens besök hos barnmorskan var så fint – hon är underbart lagom engagerad i graviditeten och bryr sig inte så mycket om vårt privatliv. Vi har köpt en liten filt redan och fått låna några bodys av min syster som verkar hoppas på ett lillasyskon till sin och sambons M. Så i nuläget, v. 36+0 i dag, känner jag mig redo: Vi kommer kanske att bli en familj där jag eventuellt till och med vill vara en mamma. Min syn på omvärlden är i skrivande stund nyanserad, kanske delvis till följd av de optimistiska bloggar jag hittat den senaste månaden. Vilken process!

Lilla livet och stora världen

Det här som kallas livet är en svår uppfinning. Är det inte det ena så är det det andra, och för mig som tillhör den välbeställda medelklassen är det hela relativt sett en enkel historia, utan större bekymmer värda namnet. Det enda egentliga skäl till självömkan jag, om jag rannsakar mig själv, kan godta är att det är så förbaskat idiotiskt att jag går runt med mina skitproblem, gnäller över dem, medan det finns andra, mycket verkligare problem – både här i Sverige och utomlands. Jag har snuddat vid det tidigare, och jag tänker på det ofta.

Jag tänker på min blivande roll som förälder, vad vill jag förmedla och hur mycket kan jag styra över det jag förmedlar? Min i grunden rätt pessimistiska livssyn, vem är jag att ta mig rätten att överföra den på ett barn? Hur bär jag mig åt för att inte utstråla den? Bör jag ignorera faktiska problem i stil med det som händer i Husby och de södra förorter där jag både bor och jobbar? För mig är det inte lika lätt att ignorera och glassa runt som det är för dem som bor och arbetar i innerstaden/de välbärgade förorterna. Jag vill heller inte ignorera det, händelserna är ett faktum, ett symptom på en sjuk samhällskropp, och jag vill innerligt gärna se konstruktivt på saken. Men jag är så pessimistisk och ledsen och uppgiven och, ja, rädd. Det står stilla.

I dag har jag haft en ledig dag eftersom jag jobbar i morgon. Har träffat min barndomsvän som lever det riktigt heteronormativa livet med man, ett barn och ytterligare ett på väg. Det är så fint att få höra hennes perspektiv på saker och ting, och jag fylls av en stark kärlek när hon säger: ”Undrar vem ert barn kommer att bli mest lik, du eller * …” helt utan att tänka på att jag på intet sätt är biologiskt involverad i det hela.

Livet, styrkor och smärtor – jag, mogna damen på 35 år, är rädd för dig,  rädd och förundrad. Och jag förstår varför det brinner i förorterna, men jag vill inte att det ska behöva vara så här. Alla oskyldiga som blir lidande, jag gråter med er i kväll.