Dystra dagar

Bajsblöjor (jajamänssan, av tyg) på golvet som jag trampar i med mitt bandage om tre lager. Det här vore riktigt festligt om det var på film. Det enda som får mig på gott humör är barnets leende (hen flörtar helt ljuvligt med mun, ögon och ögonbryn), grannbarnets uttal av vårt barns namn och det faktum att vi har en tvättmaskin i lägenheten numera. SAMT det faktum att min fina vän och hennes flickvän snart kommer hit med mat de lagat. Vi står för dryck, gulligt barn, efterrätt och lagom syrliga iakttagelser av vad det innebär att vara två mammor i dag.

Annonser

Anledningarna gör sig påminda

Det har gått 28 dagar sedan jag blev mamma. För fyra veckor låg min fru och jag i operations- och besökssängarna, tätt hopkörda, med vårt alldeles nyfödda barn mellan oss. * var och är det allra vackraste som kommit i mitt blickfång. Nu sitter hen i min frus bärsjal och jag betalar räkningar medan vi väntar på att middagen ska bli klar i ugnen. Tomtebolyckan flödar, fjärran är mitt största motargument mot att skaffa barn. Fast nog finns det smolk i lyckobägaren. Eftersom jag vill vara anonym här kommer jag inte att gå in på detaljer, men kan kort konstatera att den av mina kroniska sjukdomar (vars egentliga utbrott kom som en direkt följd av de många år jag slösade bort som anorektiker) som kräver ca 2 timmars egenvård om dagen (och därför funnits med i beräkningarna kring barnaalstrande) förvärrats drastiskt de senaste två veckorna. Under den här perioden har jag börjat jobba och är därtill den icke-ammande mamman i ett ännu ouppackat nyinflyttat hem och därför nedprioriterat egenvården till ett minimum: Jag har använt de hjälpplagg jag får köpa subventionerat genom Landstinget – varken mer eller mindre – med ytterst sorgliga resultat. Mitt högerben är i nuläget dubbelt så tjockt som mitt vänstra, trots att jag de sista fem dagarna ökat graden egenvård. Tillkommer uppblossande ryggbesvär och inte alltför trevliga återbesök av diverse övriga åkommor i öron och – jajemänsan – underliv.

Allt detta har några gånger gett mig anledning att väsa: ”Jag visste att det skulle bli så här!!!” för mig själv, där jag med stor självömkan hasar upp och ner för trapporna med det till följd av svullnaden skärande ömma knät. Jag har tänkt på hur storslaget jag brukar tänka om att alla människor har rätt att skaffa barn, även alla som på något sätt avviker från normen. Men inte fan kan det gälla mig, som alltså har sjukdomar som förvärras av värme och det faktum att jag rent krasst inte hinner hålla dem stången. Så nej, det här med tygblöjor kanske inte var en så bra idé trots allt. Eller så får vi köpa tvättmaskin till lägenheten.

Klart slut på klagomålen. Det finns solskenskväll, det finns äppelcidersorbet (nån som testat?), det finns fyraveckorsbebis som nyss badade i mina armar och som när jag kom hem efter 9 timmars frånvaro hälsade mig med världens finaste leende.

Det här är ingen förlossningsberättelse

Jag vill bara skriva att av de ca 30 personer vi mötte på Obstetriska mottagningen, Förlossningsavdelningen och BB var endast en lite ovan (PKU i tassen, aj i modershjärtat!). Bemötandet i övrigt kändes så självklart, professionellt och ömsint. Och när jag skulle tillmata, först med liten doseringskopp, sedan med flaska, och fick panik av att se vårt barns äckelminer, då kom den villkorslösa omsorgen – så snart jag pressat fram min historia.

Jo: Som före detta anorektiker har man nämligen fått lära om allt igen, allt det jag lärde mig som spädbarn fick jag lära om på nytt när jag var 23 år: att sova, gå på toaletten – att ÄTA. Och det här var något av det vidrigaste jag gjort i hela mitt liv – jag kan lätt frammana minnena så här tolv-tretton år senare. När jag i fredags-lördags satt på BB och skulle lära vår alldeles nyfödda, ljuva, ömtåliga lilla * att äta Babysemp, då kom alla mina skräckelkänslor tillbaka: Jag formligen kände, rent fysiskt, i mig hur fruktansvärt det var att dricka en droppe av näringsdrycken mina läkare och behandlare försökte truga i mig, och jag överförde dessa känslor på mitt barn; nu blev jag den hemska vårdaren som skulle tvinga i en varelse det den vägrade, det livsnödvändiga.

Ynkliga ord och snedställda smileyhjärtan kan inte beskriva hur mycket jag vill tacka de fina barnmorskor och undersköterskor som hjälpte oss under de stunderna!