Slutgnällt för fasicken

Nu tar vi en veckas semester (vår första semester på tre år, det blir lätt så om man slavar under sig själv ca 60% utöver en anställning på ungefär lika mycket tid och därtill gärna tackar ja till sidoarbeten).  Nu jädrar drar vi västerut i en lånad och förvisso superkrockad bil men med stereo, lyx!

Annonser

Dystra dagar

Bajsblöjor (jajamänssan, av tyg) på golvet som jag trampar i med mitt bandage om tre lager. Det här vore riktigt festligt om det var på film. Det enda som får mig på gott humör är barnets leende (hen flörtar helt ljuvligt med mun, ögon och ögonbryn), grannbarnets uttal av vårt barns namn och det faktum att vi har en tvättmaskin i lägenheten numera. SAMT det faktum att min fina vän och hennes flickvän snart kommer hit med mat de lagat. Vi står för dryck, gulligt barn, efterrätt och lagom syrliga iakttagelser av vad det innebär att vara två mammor i dag.

Tänk vad lite gnäll kan göra

Hela gårdagen gick i solskenets tecken, liksom söndagen hittills. Hey, den allra värsta svullnaden gick ju ner tack vare den extra timmen jag lade ner på eländet igår kväll. I dag kan jag böja på benet, och morgonpromenaden i den nya hembygden gjorde sitt till. Röjigt värre, kalas!

Jag vet inte riktigt vad det här dagboksbloggandet egentligen tillför – vare sig mitt eget liv eller omvärlden – men jag hoppas kunna komma med substantiella tankar någon gång i framtiden, när hemmet är i någorlunda ordning. Kanske sker det snarare än jag först befarat: fru och jag fick låna bil igår och jag drog till IKEA (liksom många andra). En svettig stund senare hemma med gardinkrokar och köket ser helt plötsligt ut som tillhörande vilket medelklasshem som helst. Jösses, det hade jag inte kunnat tro timmarna tidigare. Garderoberna har fått utdragbara lådor och HOPPLA, det ligger inte längre en monsterhög med smutsiga och rena kläder omvartannat på sovrumsgolvet. I stället sprattlar där ett barn med hjärtformad mun och försöker begripa var Snorkfröken slutar och blomman tar vid. Så kan det också vara.

Anledningarna gör sig påminda

Det har gått 28 dagar sedan jag blev mamma. För fyra veckor låg min fru och jag i operations- och besökssängarna, tätt hopkörda, med vårt alldeles nyfödda barn mellan oss. * var och är det allra vackraste som kommit i mitt blickfång. Nu sitter hen i min frus bärsjal och jag betalar räkningar medan vi väntar på att middagen ska bli klar i ugnen. Tomtebolyckan flödar, fjärran är mitt största motargument mot att skaffa barn. Fast nog finns det smolk i lyckobägaren. Eftersom jag vill vara anonym här kommer jag inte att gå in på detaljer, men kan kort konstatera att den av mina kroniska sjukdomar (vars egentliga utbrott kom som en direkt följd av de många år jag slösade bort som anorektiker) som kräver ca 2 timmars egenvård om dagen (och därför funnits med i beräkningarna kring barnaalstrande) förvärrats drastiskt de senaste två veckorna. Under den här perioden har jag börjat jobba och är därtill den icke-ammande mamman i ett ännu ouppackat nyinflyttat hem och därför nedprioriterat egenvården till ett minimum: Jag har använt de hjälpplagg jag får köpa subventionerat genom Landstinget – varken mer eller mindre – med ytterst sorgliga resultat. Mitt högerben är i nuläget dubbelt så tjockt som mitt vänstra, trots att jag de sista fem dagarna ökat graden egenvård. Tillkommer uppblossande ryggbesvär och inte alltför trevliga återbesök av diverse övriga åkommor i öron och – jajemänsan – underliv.

Allt detta har några gånger gett mig anledning att väsa: ”Jag visste att det skulle bli så här!!!” för mig själv, där jag med stor självömkan hasar upp och ner för trapporna med det till följd av svullnaden skärande ömma knät. Jag har tänkt på hur storslaget jag brukar tänka om att alla människor har rätt att skaffa barn, även alla som på något sätt avviker från normen. Men inte fan kan det gälla mig, som alltså har sjukdomar som förvärras av värme och det faktum att jag rent krasst inte hinner hålla dem stången. Så nej, det här med tygblöjor kanske inte var en så bra idé trots allt. Eller så får vi köpa tvättmaskin till lägenheten.

Klart slut på klagomålen. Det finns solskenskväll, det finns äppelcidersorbet (nån som testat?), det finns fyraveckorsbebis som nyss badade i mina armar och som när jag kom hem efter 9 timmars frånvaro hälsade mig med världens finaste leende.

Det går undan!

Bror gifter sig: 21 juni

BF: 25 juni

Tillträde till nya lägenheten: 12 juli

Vara ute ut gamla lägenheten: 19 juli

Tillkommer tråkigheter på jobbet, två dop och en stor födelsedagsfest. Samt några käcka umgängen, lite inklämda för att vi ska våga be om flytthjälp.

Jag är inte världen bästa fru för tillfället. Fräser och skriker att det här är sinnessjukt, varför skulle du driva igenom en flytt just NU och varför går vi med på datumen i juli? Barnet kanske bara är en vecka när vi ska flytta?! Har du tänkt på hus svåger & svägerskan reagerade kring förlossningen? Har du tänkt på att det kan vara rätt skönt för dig som nyförlöst att kanske ta det lite lugnt och inte sitta uppallrad mellan flyttkartonger och en hysterisk fru som letar efter rätt papper till rätt myndighet …? Har du tänkt på att barnet kanske inte gillar att möta världen i ett enda stort ångestvrål, med två  mödrar som inte vet var något finns?

Jag ska inte skrika. Jag ska vara snäll, hon är gravid och känslig. Jag älskar henne. Men ibland är hon inte helt rationell. Jag biter mig i handen för att jag gick med på det här.