”Det finns underbar förlossning” *

Jag bloggar så vansinnigt sällan att jag inte har koll på lösenordet vare sig hit eller till tuttifruttimejlen. Men vad gör det. Ord, ord, ord. Liksom kring de andra, saligt insomnade bloggarna tänker jag att ”det var roligt så länge det varade”. Nåväl. Här är det ännu inte kört, i vilket fall som helst, för Chromes minne är bättre än mitt. 

Jag tänker rätt mycket på förlossningar just nu, delvis eftersom det snart är ett helt år som gått sedan jag blev mamma men också på grund av att folk i min närhet nyss fått eller strax kommer att få barn. Och jo, nog fasen borde jag pilla fram den lilla vita anteckningsboken där jag skrev ner en hel del av allt det som hände den 10, 11 och 12 juli 2013. Frågan är fortfarande: Hur relevant är detta för andra att läsa, hur relevant för mig själv att skriva? Med det sagt: det är den 10 juli och vi befinner oss alltså på Danderyds sjukhus. 

Ett är säkert, det behöver jag inte ta fram några anteckningar för att minnas, och det är att det var fruktansvärt varmt de där juni- och julidagarna. Vi packade väl inget sådär jättetjockt plagg. Men det förlossningsrum vi fick oss tilldelade visade sig vara inställt på svettiga blodiga scenarier, inte lösa-korsord-kolla-kurvor-läsa-deckare-skvallertidningar-facebookflöden-äta-godis. Det var två kalla nätter under landstingsfiltarna. Efter ett och ett halvt dygns igångsättningsförsök, först med cytotec, sedan med ett gel som fördes upp i slidan med syfte att vidga livmodern, kvartstod faktum: Nej, livmodertappen är fortfarande långt bak, öppen endast som en fingerblomma. Min fru förtvivlade: Kommer de att skicka hem oss nu? Jag är väldigt stolt över mig själv här, lite snuskigt och töntigt kanske, det förväntas ju av en partner till den som föder att hen är trygg, stabil och säker – för den födandes talan, så att säga. Men det var inte helt självklart att jag skulle kunna inta den rollen. Jag brukar vara den dånande donnan, den döende dandyn, i vår relation. Jag har inte ens körkort. Men just då, när Stjärnan, min fru alltså, verkligen bävade övergick jag från att vara den som förvisso handlade smågodis och läste högt till att ta ett annat slags kommando. Spände således ögonen i barnmorskan (en av de totalt fem stycken vi fick träffa) och sa: Vi börjar undra lite här vad som händer om värkarbetet fortsätter att utebli – ni kör väl inte hem oss? 

Lugnande svar från – håll i er nu – VÄRLDENS bästa barnmorska: ”I natt halv två sätter vi det sista gelet, och om det inte tar, beslutar vi om huruvida vi ska testa ytterligare en metod eller göra ett kejsarsnitt i morgon förmiddag.”

Det får bli en cliffhanger här, kanske inte fullt lika nervpirrande som den första i denna detaljerade följetong med drag av alltför hög själv- och detaljfixering – HEY kom till själva ploppet eller gurglet någon jävla gång! Okej, okej. Kanske kör jag med en annan sorts kronologi i nästa inlägg. Nu blir det kroppsvård. Frun och det alldeles genomljuvliga barnet sover redan sött. 

 

* Varför tänker jag så mycket på den hära?

Annonser

Något helt annat än föräldraskap

Jag ville skriva om hur mycket jag njuter av att numera referera till min fru som barnets andra mamma, hur det är jag som är den första mamman i flera sammanhang nu. Jag ville skriva om hur småjobbigt det är att ständigt komma ut, men hur befriande det är att flera gånger mötas av ett ”jaha, och är NN ert första barn, har ni med er lunch eller tänkte ni köpa något?”.

I afton slår jag i stället med stora släggan på bongotrumman och gråter. Ja. Det är en kändis som har dött, mitt första teve-kärleks-objekt. Han gjorde det för egen hand. Min bästis och jag såg Ebba och Didrik, om och om igen, för i bästisens välbeställda hushåll fanns en videospelare med inspelningsfunktion. Den där Philip, honom skulle man ha. Eller vara. Ja, jag var inte säker. Men den där blicken. Jag hade aldrig sett den förut. Den brann, brann, brann. Och i sedan igår är den ett minne. Jag har inte sett Searching for sugarman. Jag äcklas av känslan att vilja göra det nu, och av det faktum att jag gråter framför Kobras specialsändning ikväll. Asgam. Asgam. Asgam. Men det är den där blicken. Jag har sett den förut. Hos dig. Och hos dig, A. Hoppas att du läser den här texten och tar den till dig.

Tecken på liv

Jaha. Jag kanske skulle skriva lite också?

Men när skulle jag orka formulera mig? Jag läser några bloggar regelbundet (det är inte nödvändigtvis de som syns i bloggrullen här nedan, jag är bara för slö för att uppdatera den) och får mycket hjälp och glädje av att läsa dem. Hinner sällan kommentera längre, men nog sker det något oftare än att ett inlägg dyker opp här i de saftiga frukternas trädgård, och så funderar jag: Vad är det egentligen som gör att just den här bloggen är viktig, exakt vari består dess existensberättigande? Den terapeutiska funktionen, möjligen, att jag har en plats att ventilera det som känns jobbigt och det som känns bra. Varför gör jag det inte i en skrivbok? Därför att jag, liksom många medsystrar – för det är främst kvinnor som skriver den här typen av bloggar, vill jag minnas från en undersökning gjord av någon någon gång  i mitt andra liv, innan barnet kom – har ett behov av att kommunicera tankar och känslor, och att vi kanske ofta känner att det är aningen bekvämare att göra det i skrift än att tjoa ut osammanhängande fraser över ett gungande barn eller två i lekparken. Anonymiteten gör ju sitt till. (Däremot har jag insett att den är bedräglig, denna ”anonymitet”. Jag har en smarrig historia om min förra blogg i åtanke här. Jag berättar den inte, det ökar ju risken för att även denna blogg skall avanonymiseras.)

Med det sagt – hur går det? Jo, om vi syftar på bloggandet som sådant säger ju dateringen av inläggen sitt. Jag har fortfarande inte berättat om själva förlossningen, utan lämnade bloggens få läsare med en cliffhanger och en pausfågel. Varför? Det känns på en gång så banalt och för privat att beskriva just vår förlossning. Jag kanske återkommer, men det är en svår balansgång det där – något majoriteten varit med om har varit unikt för oss. Jag vill inte besudla det med mina ord, det känns lite … smutsigt?

Så, hur går det att vara förälder? Ja. Det är ju vidunderligt alltsammans. Faktiskt. Och jag kan inte begripa hur människor i dagens Sverige frivilligt utsätter sig för att vara utan den här perioden. Under den dryga månad som gått sedan min fru återgick till arbetet och jag började min föräldraledighet har jag inte förtvivlat många minuter. Jodå, när både barnet och jag hade feber och det enda som dög var att dansa i vardagsrummet till en gammal platta från min barndom, då kom en och annan tår. Och tanken på att min fru kommer hem först 19.30 ikväll känns lite småjobbig. Men annars har det gått förvånansvärt bra. Jag är inte längre orolig för att barnet inte får i sig tillräckligt mycket mat med mig om dagarna, hen ammar på nätter, morgnar och kvällar – självklart är det lite tjockt i magen under förmiddagen och lunchtimmarna. Barnet har börjat gå och klättra och jag har insett att jag inte är en DÅLIG MAMMA om hen tjongar in i både det ena och det andra. Jag behöver inte ramla ihop i en skuldtyngd hög – jag hinner inte ramla ihop i en skuldtyngd hög. Vi skrattar, leker tittut, träffar andra barn och deras föräldrar både i närområdet och inne i stan.

Jag har ju gnissel att skriva om också, det här nägångna om mig och min fru. Men eftersom det här inte är min privata dagbok utan något som faktiskt kan komma att läsas av grannar (justja, hej grannen, du kanske läser detta redan?), bekanta, vänner och stundom möjligen barnet själv, väntar jag med att skriva och publicera tills hon kan läsa. Så, nu hör jag ljud från sovrummet. Familjens två sjusovare gör entré.

Ett futtigt blogginlägg månne, jag är alls inte nöjd med formuleringar eller struktur. Så är det kanske att vara föräldraledig, denna ständiga trötthet som slår på så snart jag inte är med barnet. All energi åt barnet, min befriare, för att parafrasera Astrid Lindgren. Fast det här barnet är lite schysstare än Tengil. Typ schysstast i världen.

Vecka 2 inleddes med en tappad röst, ösregn och ledset barn

Japp – första veckan av föräldraledigheten gick som en virvlande dans – sol både ute och inne, i hjärta och sinne. Men gårdagen. Pang. Jag var kass i kroppen, barnet ville inte somna i vagnen, det ösregnade och jag vyssjade medan fårskinnet i vagnen blev allt blötare. Varje nedläggningsförsök bemöttes med tydliga protester, mer Var-bor-du-lilla-råtta. Aj i den redan värkande halsen. När barnet väl sov så djupt att vagnen var ett lämpligt alternativ insåg jag att jag glömt remissen till den medicinska fotvården hemma. Jag gick lite lagom nedslagen till platsen där jag skulle möta några andra föräldralediga för att ta en promenad och jag dragit på mig något slags ledsarroll. Regnet drog i, mina foträta skor från Landstinget var nu läckande såll och såväl bandage som fötter blöttes opp. Barnet vaknade efter bara 30 minuters sömn, ledsen. ”Promenaden” bestod så av att tre raska kvinnor ångade på i horisonten, jag höll ångan uppe i bakgrunden genom att skala banan, göra tittutlekar och variera silly walks för glatta livet. Någonstans här försvann rösten helt. Jag skulle kunna fortsätta mala på om migränprickar framför ögonen, ett begynnande ryggskott, men ni fattar.

Jag förundras över den enorma kärlek jag känner till vårt barn. Den växer sig allt starkare nu när det faktiskt är bara vi, och jag vill göra allt för att hen ska ha det bra. Den rädsla jag känt för att jag skulle kunna bli irriterad när hen inte vill somna, eller gråter i vagnen, var totalt obefogad. Jag som med skräck sett för mig hur jag skulle trycka ner barnet i vagnen och göra vad jag nu skulle, passa tider, hämta grejer i lägenheten med barnet i vagnen utanför – jag översköljs nu sekundligen av en sådan stark ömhet av barnet och vad de här biologisterna kanske skulle kalla för beskyddarinstinkt. Den njutning jag känner när vårt barn smakar på min mat och tycker om den är obeskrivlig. Lättnaden när jag förstår mitt gråtande barns behov, kan tillfredsställa det och därefter hitta på en lek som får oss bägge att kikna av skratt är så stor att jag tar över gråtpinnen. Hens blick då. 

I natt blev jag moster. Och kanske faster. Det är inte som ni tror, snuskisar.

Snart är det dags

Jag är rädd nu, barnet stort som faen och väldigt bio-mammig, min rygg och mitt ben ett värkande inferno. Jag googlar som en besatt, ”övergång föräldraledighet”, ”sluta bära i sele”, ”sluta med …” – ja, vad? Hehe, bang on, din lilla självömkare! Och vad har vi sagt om det där med nasalsång? Självskadandet är dock lyckligtvis ett förrunnet faktum, ärren bleknade, återses bara av det vana ögat. 

Bild

I går var jag för övrigt ledig efter helgjobb och gick med barnet till Öppna förskolan som förälder för första gången i mitt liv. Några av mina tidigare tjänster har inneburit relativt täta kontakter med ÖF, och jag har varit där i egenskap av expert. Nu var jag en jädra gröngöling bland inbitna flerbarnsföräldrar. Det var … ehum … intressant.

Jag är rädd

Skiträdd. Jobbar offentligt numera. Igen. På mitt jobb möts jag dagligen av personer som inte alltid mår topp. Det blir konflikter, jag måste säga till när någon stör ordningen. Jag är rädd för vad dessa personer skulle göra om de visste att jag lever med en kvinna och vårt barn. Jo, jag bor apnära jobbet. Vill inte det.

Tänk om jag vore en stark, arg, person. Nu är jag bara trött, gammal och rädd. Gör hysteriska miner mot min fru när det kommer på en vettvilling på tunnelbanan, fattar hon inte, vi måste byta vagn. Men min rädsla fungerar inte som jag vill, som en inre varningssignal, jag är som en magnet. Min skräck nu är att jag kanske kommer att uppfostra vårt barn till att bli lika feg, ångestdriven och ynklig som jag. 

Det enda som hjälper mot de här svirrorna är när vi läser, barnet och jag. Eller badar och plaskar ner hela badrummet.